Jag gillar att köra in på Östra kyrkogården i Malmö via infarten på Scheelegatan, passera den klossiga blomsterkioskens råa betong och i sakta mak ratta vidare genom allén där man också parkerar. Men idag tog vi buss 6 från Värnhem. Sallerupsgatan fram. Ett par hållplatser bara. Kvickt gick det. Kyrkogården blir egentligen mer överskådlig när man kommer in från det här hållet. Man får ju gå ett par hundra meter till graven förstås, men det är en smal sak. Och där ligger hon, mor min, nedbäddad i mullen. På denna stora kyrkogård. Jag satte en ros. Tände ett gravljus. Och presenterade de personer jag var där tillsammans med. Annars hade jag inget vettigt att säga henne.
Vi promenerade bort till minneslunden i regnet sedan. Satte ljung. Stod där en stund under paraply och funderade på de som inte längre finns bland oss. Havet av ljus och blommor. Minneslunden är hänförande i kvällningen. När man kisar lätt med ögonen så framträder en illuminerad miniatyrstad under den gråtunga himlen.
Östra kyrkogården, vidsträckt, strikt och vacker med sina raka linjer och tjusiga kapell. Åsryggen som sträcker sig hela vägen längs med huvudstråket. Och så är det ju den där andra allén, spektakulär och centralt belägen på kyrkogården – europas längsta sammanympade och knuthamlade lindallé. 96 träd som har blivit ett. Dör ett så dör alla..
L o g g f i g u r 