Har man väl hamnat i den amerikanska södern så är det svårt att ta sig därifrån, märker jag. West Virginia. Hasil Adkins, den sjövilde appalachiske blues- och psychobillykungen som kuskade land och rike runt med sitt enmansband var därifrån – och det är också den minst like vilde Jesco White, den tvångsmässige dansaren, demoniske pratkvarnen och notoriske skämtaren. Musikern Melissa Swingle (Trailer Bride och The Moaners) har ett gott öga till dem båda..
”Up in Boone County, West Virginia there lives the outlaw Jesco White and the way he loves to dance makes all the men want to fight…”
Melissa Swingle, Trailer Bride, High Seas 2001- “Jesco”
Gott att det blev lite finare väder här under lördagen. Tänker mest på 10-års-jubilerande NGBG-festivalen, ja på Norra Grängesbergsgatan Hade varit dystert om den ev. sista upplagan av festivalen hade regnat bort, och tragiskt om den enda festivalen som känns mer Malmö än Malmöfestivalen försvinner.
Jag hoppas och tror att de fortsätter nästa år, i någon form. NGBG är dels en sjuhelvetes manifestation för Malmös stora vänster- och alternativrörelse, men framförallt är ju festivalen viktig för alla de band och projekt som finns på gräsrotsnivå i stan. Vi pratar om flera hundra band och artister som får lira inför rikligt med publik den här helgen = mucho betydelsefullt och upplivande.
En positiv sak i sammanhanget är att många av de föräldrar och familjer jag känner som har barn i 5-15-års åldern dyker upp på festivalen med sina telningar. Hade jag också gjort om jag hade kids eller barnbarn i den åldern. Finns ju pysselworkshop för småbarn jämte intressanta och ögonöppnande live-akter för tonåringarna! Blir inga trista moderatbarn gjorda på NGBG-festivalen inte, d.v.s. hopp om framtiden!
Japp, om folk har alla sina hästar hemma, så är det inte så svårt att ta till sig och uppskatta denna sympatiska festival där gatans alla biltvättar och verkstäder öppnar sina garage för oss alla. Och hepp, min egen son syns ju på en av bilderna ovan.. ja, han i solglasögonen för kattsingen!
I år bjöd biografen Hypnos in experimentella kollektivet Pixlar för att skapa audiovisuella verk under kvällstimmarna, och bandnamn som Einstürzende Überraschung, Lingon Groove, Sam Pling Forsman och Drottning Zilvia gjorde mig nyfiken! Liksom Pommes 94, ett smått mytomspunnet underjordiskt DJ-kollektiv i stan som kör fester med huvudfokus på elektronisk musik. En mängd DJ’s och elektronica stod på schemat som vanligt på NGBG, men också mycket annat. Nästan så att att det har blivit för mycket akter och artister på en och samma gång. Att det kändes svårt att överblicka allt i myllret, blev a bit to much. Jag missade t.ex. tyvärr finfina Steso Songs (Karolina Stenström) igår eftermiddag. Hon är allt en braig en. Se tidigare poster..
Har inte nåt behov av att kommunicera över något socialt nätverk. Förstår de som har, inte minst av kontakt- och ensamhetsskäl, men nej, har aldrig haft det behovet själv. Det kan säkert vara en lisa för många, men är en kvarnsten för mig. Blir stressad av fler än fyra ögon. Kanske en svaghet, men japp, så är det. Sån är jag och så vill jag ha det för att få någorlunda själsro.
Samtidigt tar jag ju del av information från folk jag tycker har nåt vettigt eller kuligt att säga på sociala medier. Bara jag slipper interagera på plattformarna. Numera har jag som många andra lämnat X/Twitter och har gått över till Bluesky där jag nog fan följer ett hundratal konton. Är alltså inte öppet följare, men har upprättat listor med personer vars röster intresserar mig. De läser jag dagligdags, men kommunicerar aldrig för öppen ridå med någon på plattformarna. Men kikar, tar intryck och låter saker förmedlas mig. Den hållningen passar mig bäst. Så en blessing är att Blueskye tillåter en att följa utan att själv synas. Jag kan förstås dela och diskutera med folk där via privata dm, och det händer. Men då är det ju mellan de fyra ögonen!
Vanligtvis håller jag mig till meddelande, helst till mail, ibland klart telefon och fysiska möten. Personer som väljer det istället för omvägar runt sociala nätverk framstår som mer robusta mig. Det är säkert en chimär, rentav en orättvis och klanderlig syn på folk.. Så jag jobbar på att likställa de som dagligen hostar upp saker på sociala medier med de som hänvänder sig till en i mail, eller bara gammelbloggar, som jag själv. Mail känns så mycket lugnare, mer civiliserat, intimt och klart sexigare. Att ha en grundläggande tillit till den andre? Våga visa den.
Ser ju också dagligen i flödena hur öppen kommunikation leder till polarisering och osämja mer än motsatsen. Därför har jag fortfarande visioner om ett annat slags internet, ja faktiskt ett mer reglerat och mindre glappkäftigt. Vill härmed slå ett slag för mer privat och mindre vidöppen kommunikation, en mer innerlig och närvarande. Uppskattar givetvis att läsa den öppna med tankar, tyckande – med massor av ögon. Men aj, är svag för den mellan bara fyra! Så en egen liten slutsats där ändå: världen har nog då en större chans att bestå! Vinsten i att mer se än synas, att internalisera mer än externalisera. Vara nyfiken och intressera sig för den andre, ja nästan, för att låta svårt kristen, vilket jag inte är. Tvärtom – i förra valet röstade jag på S.A. Satanistiskt Alternativ.
Som vanligt en högtidsstund när Apple Music släpper listan över de 30 låtar du lyssnat mest på under föregående månad. Klicka på spellisteomslag ovan – och du är där! Same om Spotify, men underst. I Apple Replay får en också statistik över antal lyssnade minuter (6464 i augusti), mest spelade artister, album m.m.under den gångna månaden. Kul-kul ju!
Noterar att bara två låtar klarade av att hålla sig kvar från julilistan in i augusti diton: Maja Darkest Karlssons senaste släpp Fåglar samt Malcolm McLaren’s låt Waltz Darling från 1989 – ja, den gamle Sex Pistols managern..
Jamen, MalcolmMcLaren’s låt Waltz Darling skjuter iväg så himla tjusigt och dansant vid ungefär 1 minut och 3 sekunder in – att man ju faktiskt smäller av lite så här typ 37 år efteråt, hoho. Åh, musiken i våra liv.
Ytterligare en låt hade med all säkerhet varit kvar i augustilistan om den inte plötsligt hade plockats bort från musiktjänsterna – nämligen den nyligen postumt utgivna singeln 30 Degrees från The Falls kommande platta Post Script. Albumet har väckt kontroverser, eftersom man verkar ha använt sångaren Mark. E. Smiths röst till delvis nytt inspelat komp av gamla låtar. De nya spåren är producerade av de tidigare The Fall-medlemmarna Simon Archer och Ed Blaney. Post Script beatår sannolikt av låtar som Smith arbetade på med bandet innan han gick bort 2018. Tråkigt med kontroversen, men hur som helst – 30 Degrees är ruggigt bra och låter nästan mer The Fall – än The Fall. Plattan väntas släppas i oktober. Tur att YouTube finns..
Underbart på Värnhemstorget ikväll. Den lågt stående kvällssolen är svårslagen vid Östra Förstadsgatan. Flödet av folk. Bar Hugo på hörnan i det närmaste fullsatt på solsidan. Likaså de nya ”franska” borden på Östra Kaffebarens uteservering tidigare idag. Snälle nån, det är en njutning att strosa runt här vid Värnhem i den milda sensommaren. Att slå sig ned på ”plattan” och glutta på skillade skateboarders (from abroad) på torget. Eller sitta i Rörsjöparken – vår gröna oas med sin unika mix av soldyrkare, yogagrupper, barnfamiljer jämte alkisar och knarkers. Den mixen funkar bra. Den känns på nåt sätt välbalanserad, säg adekvat, reell.
Och så har vi ju Kungsgatan, allén – en enda lång underbarhet! Trots alla år här kan jag inte få nog av den. Den måste väl ändå vara en av världens vackraste gator? Jag promenerade i den och satte mig på en bänk i Floras Hage och läste bok (köpenhamnska Runa Lily Luths lyriska roman Drømmepenge). Sedan traskade jag till Rörsjöparken och fortsatte på samma sätt – med bänksittande, bokläsande och musiklyssnande i lurarna. Efter ett tag blev jag hungrig. Valde att gå till Crazy Food i Coop-huset. Köpte en pommestallrik och fick med grönt – persilja, tomat, rödlök och några pfefferonis. För 30 spänn. Inte en kulinariskt högstående måltid kanske, men gott att tillfredsställa pommes-suget som kan dyka upp ibland.
Mumsade på pommesen framför tvn hemma i lägenheten. Såg sista avsnittet av BBC-serien Line of Duty på SVT Play. Fantastisk tät tv-serie. I juli skrev t.ex. Johan Hiltonså här om den i i Göteborgsposten. Går då klart inte att sedan hänfalla till den drös av mediokra deckare och polisgrejsimojs som ligger på SVT och lite överallt, när man ser nåt som är så här pass bra i genren. Visst har jag sett nåt avsnitt av typ Tyst Vittne, men börjar ju ofta gäspa. Line of Dutyär ett mästerverk i jämförelse. Missa inte den! Nästa säsong är under inspelning, men väntas inte förrän 2027.
Jag tittade som hastigast på SVT’s utfrågning av vänsterledaren Nooshi, sedan gick jag och köpte sushi på restaurang Satchi på Östra Förstadsgatan. Inte så god som Samurai’s på samma gata, och Satchi har inte ens misu-soppa på menyn, men en 15-bitars kostar bara 127 kr, så ibland blir det att jag handlar där. Men struntsamma nu, för mest tråkigt och upprörande ikväll: Nooshi Dadgostar var feg och undanglidande i migrationsfrågan. Mer än att ta tydlig ställning för en human flyktingpolitik så anslöt hon till Sossarnas och Tidöpartiernas strama kurz. Plussar man på med vänsterpartiers uppenbara problem med antisemitism, så börjar det kännas svårt att lägga en röst på dem i årets val. Tyvärr. Om jag alls ska rösta så blir det nog Miljöpartiet för mig. Tycker att de känns ärligare, konsekventa och faktiskt mer radikala. Men att inte Vänsterpartiet låter den sympatiska, oförställda och vältaliga vice partiordföranden Ida Gabrielsson bli partiledare är en underlighet. Hon hade gått hem i stugorna på ett mycket bättre sätt än vad Nooshi gör.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.