Har man väl hamnat i den amerikanska södern så är det svårt att ta sig därifrån, märker jag. West Virginia. Hasil Adkins, den sjövilde appalachiske blues- och psychobillykungen som kuskade land och rike runt med sitt enmansband var därifrån – och det är också den minst like vilde Jesco White, den tvångsmässige dansaren, demoniske pratkvarnen och notoriske skämtaren. Musikern Melissa Swingle (Trailer Bride och The Moaners) har ett gott öga till dem båda..
”Up in Boone County, West Virginia there lives the outlaw Jesco White and the way he loves to dance makes all the men want to fight…”
Melissa Swingle, Trailer Bride, High Seas 2001- “Jesco”
Gott att det blev lite finare väder här under lördagen. Tänker mest på 10-års-jubilerande NGBG-festivalen, ja på Norra Grängesbergsgatan Hade varit dystert om den ev. sista upplagan av festivalen hade regnat bort, och tragiskt om den enda festivalen som känns mer Malmö än Malmöfestivalen försvinner.
Jag hoppas och tror att de fortsätter nästa år, i någon form. NGBG är dels en sjuhelvetes manifestation för Malmös stora vänster- och alternativrörelse, men framförallt är ju festivalen viktig för alla de band och projekt som finns på gräsrotsnivå i stan. Vi pratar om flera hundra band och artister som får lira inför rikligt med publik den här helgen = mucho betydelsefullt och upplivande.
En positiv sak i sammanhanget är att många av de föräldrar och familjer jag känner som har barn i 5-15-års åldern dyker upp på festivalen med sina telningar. Hade jag också gjort om jag hade kids eller barnbarn i den åldern. Finns ju pysselworkshop för småbarn jämte intressanta och ögonöppnande live-akter för tonåringarna! Blir inga trista moderatbarn gjorda på NGBG-festivalen inte, d.v.s. hopp om framtiden!
Japp, om folk har alla sina hästar hemma, så är det inte så svårt att ta till sig och uppskatta denna sympatiska festival där gatans alla biltvättar och verkstäder öppnar sina garage för oss alla. Och hepp, min egen son syns ju på en av bilderna ovan.. ja, han i solglasögonen för kattsingen!
I år bjöd biografen Hypnos in experimentella kollektivet Pixlar för att skapa audiovisuella verk under kvällstimmarna, och bandnamn som Einstürzende Überraschung, Lingon Groove, Sam Pling Forsman och Drottning Zilvia gjorde mig nyfiken! Liksom Pommes 94, ett smått mytomspunnet underjordiskt DJ-kollektiv i stan som kör fester med huvudfokus på elektronisk musik. En mängd DJ’s och elektronica stod på schemat som vanligt på NGBG, men också mycket annat. Nästan så att att det har blivit för mycket akter och artister på en och samma gång. Att det kändes svårt att överblicka allt i myllret, blev a bit to much. Jag missade t.ex. tyvärr finfina Steso Songs (Karolina Stenström) igår eftermiddag. Hon är allt en braig en. Se tidigare poster..
Som vanligt en högtidsstund när Apple Music släpper listan över de 30 låtar du lyssnat mest på under föregående månad. Klicka på spellisteomslag ovan – och du är där! Same om Spotify, men underst. I Apple Replay får en också statistik över antal lyssnade minuter (6464 i augusti), mest spelade artister, album m.m.under den gångna månaden. Kul-kul ju!
Noterar att bara två låtar klarade av att hålla sig kvar från julilistan in i augusti diton: Maja Darkest Karlssons senaste släpp Fåglar samt Malcolm McLaren’s låt Waltz Darling från 1989 – ja, den gamle Sex Pistols managern..
Jamen, MalcolmMcLaren’s låt Waltz Darling skjuter iväg så himla tjusigt och dansant vid ungefär 1 minut och 3 sekunder in – att man ju faktiskt smäller av lite så här typ 37 år efteråt, hoho. Åh, musiken i våra liv.
Ytterligare en låt hade med all säkerhet varit kvar i augustilistan om den inte plötsligt hade plockats bort från musiktjänsterna – nämligen den nyligen postumt utgivna singeln 30 Degrees från The Falls kommande platta Post Script. Albumet har väckt kontroverser, eftersom man verkar ha använt sångaren Mark. E. Smiths röst till delvis nytt inspelat komp av gamla låtar. De nya spåren är producerade av de tidigare The Fall-medlemmarna Simon Archer och Ed Blaney. Post Script beatår sannolikt av låtar som Smith arbetade på med bandet innan han gick bort 2018. Tråkigt med kontroversen, men hur som helst – 30 Degrees är ruggigt bra och låter nästan mer The Fall – än The Fall. Plattan väntas släppas i oktober. Tur att YouTube finns..
Dagarna innan Einstürzende Neubauten skulle spela på årets Malmöfestival satt jag hemma i soffan och lyssnade in mig på dem. Lät min gamla spellista med bandet strömma högt ur mina HomePods. Samma när jag promenixade över Värnhemstorget med AirPods Pro’na i öronen. Tänkte på det faktum att bandet har blivit alltmer välljudande genom åren, och att de är så intima trots omistligt attackerande industri-element (De lämpar sig för övrigt oerhört väl att lyssna på i riktigt bra hörlurar eller dito högtalare).. Men jag blev samtidigt undrande om hur de skulle lyckas förmedla det där live på Stortorget i Malmö. Hur de skulle lösa det liksom, i festivalmyllret vid Stora Scenen? Slutsats: De löste det med bravur!
Får nog säga att det var en av de bästa konserterna jag sett på Malmöfestivalen genom åren. Ljudet var i weltklasse, och leveransen från bandet oerhört tight och fokuserad. Blixa Bargeld var avslappnad och lagom rörig i mellansnacken, men extremt närvarande i låt efter låt. Nya basisten/percussionisten/sångerskan Josefine Lukschy är också ett prima tillskott till en redan stark ensemble.
Jag såg Einstürzende Neubauten 2010, på Konserthuset i Stockholm.Då var Blixa drygt 50 år gammal. De var klart bra, men också lite trötta och pompösa. Jag upplevde dem som aningens för medvetna om sin pondus och briljans. Nu var sånt som bortblåst. Bandet såväl som den 67-årige frontfiguren verkar ha landat i vad de gör. Bara erfarenhet och en djävulsk musikalisk koll och närvaro återstår. Det var inte illa alls att notera.
Konserten i Malmö var en njutning att uppleva. Både min 40-årige son och min 82-årige granne blev betagna av spelningen. Roligt var också att se så många gamla ansikten från 80-talet i publiken. En hel del missanpassade/asociala och jämngamla figurer som man inte sett röken av sedan typ 1986 på Stadt Hamburg eller Fredmans.. Men när det fyrtio år senare vankas Einstürzende Neubauten på Stortorget – då kryper vi minsann ut ur våra gryt!
Det har lagts upp en del YouTube-filmer från spelningen på Malmöfestivalen. Den egentliga ljudbilden kommer förstås inte fram i klippen, men för den nällade säger det ändå något om hur bra konserten faktiskt var. Nederst min spellista med dem på Spotify.
Tillbaka till bloggen efter två veckors semester. Den har automagiskt återpublicerat gamla poster från den 3-16 augusti genom åren, utan att jag har behövt involveras..
Men nu bloggande i realtid igen, och börjar förstås med musik. En serie spellistor som ligger mig varmt om hjärtat. Drifting Soft med underrubriken musik för stressade kaniner, döpte jag dem till en gång i tiden. De har forfarande sin plats. Ibland behöver jag nämligen dra ner på tempot, även i den musik jag lyssnar till. Det är väl när stress står på. Det blir viktigt då. Att minska intryck, begränsa kontakter och samtal, inflödet av nyheter. En stund stänga av stadens larm, och ja – faktiskt snurren på Värnhemstorget. Jamen att dra ner rullgardinerna. Ligga i soffan med hörlurarna på huvudet. Vara i fred, ro.
Har kurerat några särskilt gynnsamma spellistor för det här exotiska tillståndet. De brukar medföra en viss återhämtning, och har genom åren funkat lite som ett ess i ärmen för mig. Varje ny giv innebär i snitt 1½ timmes frist åt det mer rofyllda hållet. 25 spår i varje spellista. Nu nummer åtta. Tryck på omslagen nedan för alla listorna på Apple Music, eller 8:an på Spotify down underst!
Sitter på en liten favoritbodega i centrala Köpenhamn. Här får man både röka och dricka. Så då gör jag det. Dricker kaffe, ska sägas. Men snart blir det nog en Hof.
Eftermiddag är på väg att övergå i kväll, och allt känns bra. Eller det känns – okey. Jag begär inte så mycket mer. Det är inte jätteviktigt att känna sig på strålande humör. Det kan dessutom bli så fasligt improduktivt. Men det händer ju ändå, och det är jag tacksam för. Men det är liksom inte det mest eftersträvansvärda tillståndet, eller det mest intressanta.
Man får försöka ha en viss själsro i sin livsresa. Oavsett. Känna av sin framåtrörelse, envist lita på den, även om den känns diminutiv, och även om den inte följer gängse norm för nit och flit. Släppa föreställningen om hur allt bör se ut, och inte söka mer och bättre, men vara i sitt shit. Stå ut i det sträva. Att det är gott nog. Eller som Fassbinder meddelar alldeles i början av sin film Rädsla urholkar själen: Das glück ist nicht immer lustig. Låter det depressivt? Japp, Es ist, aber nicht nur so.. ändå. För livet är väl i det stora hela som det brukar. Det finns mening att hämta. Eftersträvansvärt är ett tillstånd av intresse och engagemang. Om man orkar och kan. Följa det som sker, göra sig upplevelser här i världen. Och att mäkta med att reagera på den med nån form av expressivitet.
Och så vill man förstås ha hälsan, och känna ett relativt välbefinnande så man kan rymma både sig själv och andra. Det är en god idé att låta andningen fördjupas och sinnet stillas då och då. Yoga kan jag inte säga att jag praktiserar i min vardag, men jag är bekant med den klassiska Hatha Yogan och har deltagit på tre-fyra längre kurser genom åren. Men det händer att jag – förutom att spela ping pong – gör qigong. Inte så värst regelbundet, men dock. Jag gick en 3-månaders kurs för ett par år sedan. Qigong – rätt utfört – är provocerande långsamt och motståndet mot att ställa sig i position och ägna sig åt praktiken kan vara starkt. Sinnet protesterar å det kraftigaste, börjar mucka med en, och det där uppmuntrar till en nära nog obscen självscanning och självreflektion. Som väl visst kan vara nyttig, men jag tror att lagom är bäst när det kommer till den sortens övningar.
Folk i yoga- och meditationsfältet kan ibland kännas snäva. En smula inkrökta. Kanske kostar det en del att uppehålla sig i den typen av rum, tänker jag. Det verkar paradoxalt nog ibland grumla sinnet på vissa av utövarna. Gör en säkert mer balanserad och rikare på vissa sätt, men fattigare på andra? För en del hardcore yogafrälsta kan verkligen vara både irritabla och ängsliga. Och hur de på ett knepigt sätt svarar med taggarna utåt om man inte helt köper deras ljusstarka sätt att brytas mot världen, hoho. Som om de inte är så värst lyhörda över andras perception, ja när andra meningsbärande förhållningssätt än deras egna kommer på banan. En generalisering kanske, men min erfarenhet säger mig att det ligger något i den.
Men visst, själen ska ha sitt. Och som väl är finns det ju annat än qigong, yoga eller meditation (om man nu känner att det är en smula magert och fantasilöst) som kan vara prima att pyssla med. Som att njuta av att läsa en bok. Som att att ta en promenad i Kungsparken med en vän. Som att inte lägga ut något om den på Facebook. Som att sitta här på Sabines Cafeteria och tjuvyssna på barägarens babbel med stamgästen (ja, det går inte att undvika för de snackar högt som fan, helt ohämmat utan tanke på omvärlden – det är nog egentligen mycket danskt).
Vad mer kan man göra för att landa i sig själv?Igår satt jag och improviserade på ett gammalt piano, har alltid gillat det, ända sedan jag var en liten grabb. När man sitter så och spelar fritt. Hur alla ens år och åldrar då kommer till en, och man kanske stannar upp vid dem, ser livet som det varit, och som det är just nu. Att spela piano. Jo, det kan ofta ge en slags mild väsenkänning.
Och i morse – Zu Hause & hemmavid – bläddrade jag i den gamla svenska psalmboken minsann, innan jag åkte över till Köpenhamn. Valde avdelningen för böner vid särskilda tillfällen. Svenska Kyrkan när den är som bäst! Korta enkla böner och förböner, avsedda att ge stöd i livet och vardagen, när oro och svårt är. Alltsammans nära och down to earth. Den goda känslan av att liksom läsa med kroppen. Hur det kan ge tröst och lugn inombords. En liknande känsla av ro kände jag häromdagen när jag hälsade på en deppig och försupen gammal vän och vi satt och tittade på hans akvariefiskar. Det behöver liksom inte vara så himla heligt och ljust för att man ska ha det bra, snarare tvärtom.
Sedan vill ju kroppen användas förstås. Tidigare i veckan körde jag ett bordtennispass i Malmö IF’s proffsiga lokaler på Lantmannagatan. Det var ett tag sedan sist, men det känns alltid som att komma hem. I bästa fall samstämmigheten mellan kropp och sinne vid bordet. Att få lämna bekymmer bakom sig. Fritt dra iväg, slinka ut ur tillvarons och tidens bur en stund – bara med hjälp av skruv, fart och kroppskoordination. Befinna sig i ett extremt förtätat nu, som väcker livsandarna till liv.
Men nu sitter jag här, på en stol i Byen. Stamgästen i barentackar för sig och släntrar iväg, och barägaren utbrister puha! (som danskar ofta gör när något blivit för mycket). Han ger mig en urskuldande blick för deras högljudda babbel. Sedan sätter han sig ner och börjar kolla i sin iPhone. Här är några gäster till i lokalen – en äldre man som dricker øl och läser Weekendavisen, och så två par – ett ungt, och ett medelålders. Båda behagligt lågmälda. Tack för det, och tack för mig.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.