Påsken firades med den närmaste familjen i Lackalänga -Stävie, av alla ställen. Hos syrrans man. I hans gamla hus med stor trädgård och vidsträckt gräsmatta som sluttar ner mot Kävlingeån. Fint ställe, och med en egen brygga och badplats minsann. Kanot redo. Gäststuga med veranda samt klätter- och lekanordningar för barnbarnen. Vi var tio vuxna, tre barn, en hund och en vettskrämd katt, så den såg man inte röken av. Han hade parkerat under en soffa då han lider av långvarig psykisk ohälsa, ja är en knäpp katt helt enkelt.
En av höjdpunkterna på våra årliga påskträffar är den traditionella äggpickningstävlingen. Stor dramatik och tävlingslusta då. Först sitter alla och målar varsitt strids-ägg och sedan ska de krockas mot varandra. Jag åkte dessvärre ut i semifinal mot den slutliga vinnaren.. Lite jobbigt satt hantera.
Det bjöds förstås också på ett dignande påskbord med allt gott en kunde önska sig. I glasen landade mest alkoholfritt, men Schnapsen gewesen fanns för den som kände för det. Efter middagen så hann vi också med en skön skogspromenad i vårsolen, hela klabbet Sammantaget trevligt, varmt och kärt som alltid på våra möten. Även om vår stendöda pappa/morfar/farfar Benny saknades vid det dukade bordet i år.
Och jag kände mig mest stressad tyvärr. Alltså, det var ju trevligt, fint och hjärtevarmt – ja, jag känner ju fortfarande igen våra familjära och så välkända parametrar för det vi har. Sådant som är av gott, och jag vill då inte vara utan det. Men det kostade på i år. Jag var i själva verket inte där. Var mer i oro och kamp. Ja, faktiskt – kämpande. För att klara av det, för att stå ut. Önskade hemskt nog mest att bli lämnad i fred, uppleva mindre babbel från de babbligaste, och få vara mer själv. Så idag påskdag hemmavid, skönt och behövligt. Få se över mig själv i lugn och ro, slicka såren och försöka igen. Tänker att en lider av långvarig psykisk ohälsa, är en knäpp kille helt enkelt, ja, som katten. Men glad påsk ändå!
L O G G F I G U R 