Musik – Sida 2 – L O G G F I G U R

Idag för 11 år sedan: Lata Mangeshkars kristallina sockergirlanger

Hon är 86 år gammal och älskad och uppburen av folket. Lata Mangeshkar är den ojämförligt största playbacksångerskan i den indiska filmfabriken. På sin Facebooksida får hon på ett kick några hundratusen gillningar om hon så bara lägger upp en bild på när hon klappar sin hund. Konsertklippet ovan där hon efter förfrågan från publiken sjunger en liten bit av den gamla patriotiska sången ”Aye Mere Watan Ke Logo” (”O! the people of my country!”) visar hur oerhört älskad den här tanten är i Indien. Nedan hör man hennes starksockrade stämma i den kända hinduiska bhajanen ”Vaishnav Jan To Tene Kahiye Je” som även ska ha ingått i Mahatma Gandhis dagliga bönordning. Den handlar om det älskvärda och eftersträvansvärda i mentaliteten hos en Vaishnava (en Vishnutroende) vilket gestaltas med all önskvärd tydlighet.. Nu har jag alltid varit svag för hinduisk Bhakti, för Vishnus nedstigningar, och inte minst för Krishnas sötma – därför tar jag utan att blinka till mig den här sedelärande ”ajabaja vänligheten”.

Vaishnava Jana To – av Narsinh Mehta (1414-1481), Vishnuivrande poet.

Call those people as Vaishnavas who,
Feel the pain of others,
Help those who are in misery,
But never let ego or conceit enter their mind.

Vaishnavas, respect the entire world,
Do not censure anyone,
Keep their words, actions and thoughts pure,
The mother of such a soul is blessed.
Vaishnavas see all equally, renounce greed and avarice,
Respect other woman as they respect their own mother,
Their tongue never utters false words,
Their hands would never touch the wealth of another.

Vaishnavas do not succumb to worldly attachments,
They are detached from worldly pleasures,
They are enticed by the name of God (Shri Ram),
All holy sites of pilgrimage are embodied within them.

Vaishnavas encompasses the absence of greed and deceit,
They have renounced all types of lust and anger,
The author of this poem (Narsinh) would be grateful to meet such a soul,
Whose virtue liberates their entire lineage.

Repost från 2015-08-14

Musik

Idag för 1 år sedan: Great British Blend (2020-2025)

Yes, Indeed – där har det varit några riktigt bra år där. Ser att de mest spelade brittiska artisterna i mina lurar har varit Kae Tempest, Sleaford Mods, Tricky, Little Simz, Billy Nomates, SR och Tindersticks. Men aj, där är ju fler! In alles just nu runt 50 artister och 160+ låtar som stått ut för mig mellan 2020 och 2025. Så långt, för listan lär ju växa under årets återstående månader. Hitintills ett hyfsat brett genre-utval, men med spets. Du bör allvarligt talat låta mig vara din ciceron här, men visst för fasen – sålla och skikta själv som det funkar för dig själv. Ja, det brukar ju gå att sovra en hel del i de flesta sammanhang. Spellistan på Apple Music ovan. Spotify nedan.

⬤ Mer musik i Spellistor

Repost från 2025-08-12

København, Litteratur & Konst, Musik

Idag för 9 år sedan: Tomt kyrkorum med ljudvågor

Sankt Nikolaj Kirke invid Strøget i Köpenhamn har i ett par decennier fungerat som konsthall. Jag brukar titta in i den när jag är i Byen. Det var länge sedan den här gamla kyrkan hade bänkar, predikstol och dopfunt – och när japanske konstnären/musikern Ryoji Ikedas ljudinstallation A (tonen) fyller lokalen är kyrkorummet fullständigt blåst. Det finns inga avdelande väggar eller annan utställningsgarnityr. Bara de vita granna valvbågarna och en takhöjd på tolv meter. Och så sex högtalare som avger ljudvågor i tonen A med frekvensen 440Hz – den ton som vi bl.a. stämmer våra pluror med enligt västerländskt stämordning. Jag läser att tonen har definierats lite olika genom århundradena. Tonen på Händels stämgaffel från år 1751 hade exempelvis frekvensen 444,5HZ medan Steinway & Sons 1879 började stämma pianon i frekvensen 454,7HZ. Sådant får man veta om man tittar i det informationsblahablahad som man får i handen av konsthallpersonalen när man går in.

Utställningen heter Japanese Connections och har tillkommit med anledning av 150-årsjubileet för de diplomatiska förbindelserna mellan Japan og Danmark. Brukar vara lite gäsp-varning på den typen av intiativ, men här funkar det. Utställningen presenterar fem japanska konstnärer och konstnärsgrupperingar som alla arbetar med ljud, video och performance. De övriga verken huseras i tornbygggnaden. Jag missar det mesta av dem, för jag kommer just före stängningsdags, men hinner få tio minuter i kyrkans huvud- och sidoskepp där Ikedas ljudinstallation ligger i luften fram till den 6 augusti.

Det är behagliga tio minuter. För är det så att man har tinnitus är Nikolaj Kirke helt rätt plats att befinna sig på just nu. Den här tonen (kammartonen kallad) är nämligen inte riktningsbestämd utan fyller hela rummet på ett mjukt, men likväl dominerande vis – vilket maskerade min tinnitus-ton bra. Ljudet förändras också efter hur man rör sig och det är svårt att avgöra varifrån det kommer. Får nästan känslan av att det skapas inuti mitt eget huvud – som en välstämd och beskedlig tinnitus på modesta 440HZ snarare än den högpitchiga djävulens orkester som är det enda jag har gemensamt med Björn Ranelid.

⬤ Ryoji Ikeda på Apple Music

Repost från 2017-08-11

Kuriosa, Litteratur & Konst, Minnen, Musik, Zu Hause

Idag för 10 år sedan: Good Morning, Beuys!

Jag har haft den tyske konstnären Joseph Beuys hängande på diverse väggar i mina hem sedan tidigt 90-tal (bilden till vänster). Han har liksom alltid fått följa med. Det här var en gång en stor affisch, som snart började gå sönder i kanterna och behövde beskäras. Efter varje flytt fick den nya revor och slutligen behövde det lilla som var kvar skyddas, så jag ramade in den. Det handlade till sist om att rädda rosen kvar i bild. Ja, kanske som i livet i stort – att försöka bevara den röda rosen kvar i bilden, på ett eller annat sätt, så gott en kan!.

Jag gillar Beuys kombination av livstrött uppsyn och engagerad blick på affischen. Han känns som en gammal vän nu där han hänger på väggen i sovrummet. Det händer att jag säger ”Good Morning, Beuys!” när jag vaknar och känner mig ensam.. För då blir vi ju lite flera! Jomen hur det ju ligger nära ett kärvänligt Good Morning, boys, hehe.

Joseph Beuys (1921-1986) var utöver konstnär även skulptör, konstteoretiker och professor i skulptur vid konstakademin i Düsseldorf. Efter drygt tio år som sådan blev han sparkad för att han gjorde sina föreläsningar tillgängliga för alla medborgare i samhället. Han miste sin anställning, men fick behålla sin ateljé på skolan efter att studenterna protesterat högljutt mot beslutet att avsätta honom.

Jag och min son besökte en retrospektiv utställning med Beuys på Deutsche Guggenheim i Berlin 2006 – såg bl.a. på hans film I Like America and America Likes Me (1974). I filmen flygs konstnären från Tyskland till USA – och transporteras direkt efter ankomsten till flygplatsen med ambulans till ett galleri där han spenderar tre veckor i en bur tillsammans med en vild Coyote. Yep!

Han går runt i buren som en bisarr blandning av krokig häxdemon och messiansk fåraherde, kommunicerar med djuret, försöker tämja och civilisera det, rädda det från sin egen vildhet. Efter de tre veckornas isolering i buren blir han hämtad av ambulans igen, transporteras tillbaka till flygplatsen och fraktas hem till Tyskland..

Beuys konst blev alltmer politisk. Samtidigt pratade han om den som en terapeutisk kraft, med nästan shamansk laddning. Om läkning genom konsten på individ- nationell och global nivå.

Han blev sedan en av initiativtagarna till partiet die Grünen i Tyskland och så började han göra musikframträdanden som var ganska söta. Nedan gisslar han USA och Ronald Reagan i sympatiska slagdängan Sonne Statt Reagan (sol istället för regn/regen/Reagan) 1982.

Repost från 2016-08-08

⬤ Relaterad länk: Kalle Lind om Joseph Beuys i P1-podden Snedtänkt (2021)

Kuriosa, Musik

Idag för 15 år sedan: Frankofila pärlor 4 – Serge Gainsbourg: ”Le Poinçonneur des Lilas”

Oemotståndlig nerv och närvaro hos en ung och oförstörd Serge Gainsbourg – med imponerande långa armar och händer! Hans låt Le Poinçonneur des Lilas handlar om en livstrött och utarbetad konduktör som varje dag trycker små hål i biljetter, men samtidigt planerar för att det sista hålet ska bli ett i hans eget huvud..

Serge Gainsbourg, Le Poinçonneur des Lilas (1959)

Repost från 2011-08-06

Film & Tv, København, Kuriosa, Musik, Zu Hause

Idag för 8 år sedan: Sitter i fladdermusfåtölj på Amager och sjunger Moon River

Rapport från København, staden som jag ofta känner mig mer hemma i än i Malmö. Heta dagar följs av tryckande tropiska nätter, ofta vindlösa. Svetten lackar trots att fönsterna står på vid gavel. Isbitarna i glasen smälter på ett kick. Skogarna brinner, och vi med dem. Apples Siri i våra iPhones säger mer sol i morgon. Ett överflöd av D-vitamin skall givas den som möter upp!

Vi är rätt slut. Har möblerat om och flyttat runt hennes reoler (ja, bokhyllor) i värmen kväll. Men kallt sodavand och ett glas vin nu. Det är natt i byen. Jag lämnar Danmark i morgon. Tåget till Malmö ska tas tidigt. Har föresatt mig att få gjort en del på hemmaplan i tid, ska bl.a. hinna städa lägenheten innan min nye unge pakistanske inneboende anländer efter några veckor i Lahore. Den sympatiske – om än väl överklassiga, nästan aristokratiske – bögen skall fanimej mötas med den kärlek han fattas i hemlandet. Jag bör därför gå och lägga mig ganska snart så att jag kan ta emot honom en smula fräsch, och slipper valsa runt som en ranglig sömndrucken flamingo över nybonat köksgolv i morgonförmiddag.

Men man är där man är. Just nu sitter jag i en fladdermusfåtölj i en lägenhet på Amager och lyssnar på olika versioner av Henri Manchini’s Moonriver efter att ha gått omkring och nynnat på den hela dagen. Jag vaknade upp med den i huvudet i morse. Satt yrvaken på sänkanten och sjöng.

Det där händer ibland; att sånger dyker upp under uppvaknandet. Ofta någon som jag inte hört på länge. Häromdagen var det Marianne Faithfulls Broken English – och i morse alltså Moonriver. Jag tycker egentligen att den sången låter bäst när män sjunger den. Jag gör den inte alls så pjåkigt själv – speciellt med nymornad och djup röst. Fin är också textförfattaren Johnny Mercer’s slowjazziga take. Och Jim Reeves mjuka baryton klär den väl. Judy Garlands känslofulla version är bra, men vi lyssnar väl nu ändå på Audrey Hepburns original från Breakfast At Tiffany’s. Den passar liksom bäst som vaggsång, och nu är det sena natten. Sov gott..

Kategori: Musik