Kategori: Musik

København, Lokalt, Musik, Värnhem, Malmö

En del intressanta konserter framöver..

Ser lovande ut med konserterna framöver i regionen – under vår och sommar fram till hösten. En bunke artister som jag gillar är på gång. Vi har att försöka ta det kronologiskt. I Lund, på Mejeriet: Franska Trion (25/4), om man är lagd åt det hållet. Sedan L.A. Witch på Loppen på Christiania (5 Maj). Annat i närtid i Köpenhamn: svenska synth-akten Emmon (Emma Nylén) på Rust (13 maj). Och så har vi urtidsödlorna TT-Reuter och Blago Bung (en gång de allra finaste blommorna i den musikaliska lundarabatten). De kommer till Mejeriet (15 Maj) – under en förmodat nostalgisk hyllningskväll till Henrik Venant och hans skivbolag Heartwork Records .

Vad mer? Jomen colombianska Lucrecia Dalt – David Sylvains darky-experimentella girlfriend – lirar på på Inkonst (18 maj). Kommer David också finnas med på scen? Det verkar ännu oklart.

Helt säkert är däremot att en annan David kommer att stå på scen dagen efter, nämligen David Eugene Edwards (16 Horsepower, Woven Hand) på Amager Bio i København. Och det är minsann ett återuppståndet 16 Horsepower (David Eugene Edwards, Jean Yves Tola och Pascal Humbert) som uppträder, d.v.s. klassisk Gothic Americana på sympatiska Amager Bio (19 Maj).

En månad senare dimper nyzeeländska Aldous Harding upp i Byen. Hon spelar på Vega (17 juni). Och jag noterar att ett nytt album (i Juni) är på gång med henne efter några års tystnad, även om hon nyligen gjorde ett collab. med Sleaford Mods och ett med Perfume Genius i fjol. Hon har också dykt upp på några av Nick Caves konserter i år. Jamen, hon har ju något Aldous Harding, ja för att citera mig själv från en tidigare post:

(…) Tänk er en inverterad PJ Harvey mixad med aktrisen Giulietta Masina i “Le notti di Cabiria” från 1957 (Fellinis fruga ni vet). Sedan lite Harpo Marx och Kate Bush också. Ibland ett pytte-kryddmått av Joni Mitchell, men med ett helt eget uttryck.

Sedan kör det ihop sig riktigt med Tricky på Slagthuset i Malmö (26/6) och Little Simz på Roskildefestivalen dagen efter. Puh. Och hör och häpna – supersympatiska garagerocklegenden Toody Cole (Dead Moon, Pierced Arrows) kommer till Medley i Malmö i slutet av augusti (26/8). Det får man egentligen inte missa.

Sedan har vi de finska synthpopdrivna favoritflickorna i Maustetytöt som dyker upp på Plan B (12/9) och på Loppen i København dagen efter. Bra artikel i DN om de finska systrarna härförleden: Man behöver inte musik för att hantera positiva känslor.

Ok, ok, så en hel del konserter som väntar framöver. Finns säkert andra som jag missat. Men huh, det är redan ett ansenligt antal och därför nästan lite stressande att tänka på. Fan vet om man orkar med det. Känner jag mig själv rätt så kommer energin i bästa fall räcka till typ en konsert, om någon alls. Frågan är vilken man väljer i så fall? Framtiden får utvisa.

Kultur, Musik

Man kommer inte ifrån Lana Del Rey..

Lana del Rey’s nya singel White Feather Hawk Tail Deer Hunter från kommande albumet Stove (släpps senare i år och blir hennes tionde fullängdsalbum). Fattar inte hur man kan annat än hissa den här singeln. Pitchfork beskrev släppet bra, om än lite väl extravagant (nedan), men det går ju inte att komma från Lana del Rey också som sådan. Hon är och förblir en artist med en sällsam mix av integritet och egenhet, av djup, nerv och blankaste yta. En uttolkare av amerikansk modern erfarenhet, en hängiven spårsökare efter förföriska tecken och rörelser jämte personliga utsagor mitt ibland allt normativt. Hon är både en del av den amerikanska berättelsen och normen – och faktiskt inte alls.

Ibland får hon mig att tänka på den franske sociologen Jean Baudrillard. Det är väl hans gamla böcker America och Cool Memories som spökar. Lana tar vid där för mig, förädlar och förmedlar drömmar och upplevelser, men med en personlig relevans som den gamle sociologen går miste om. Lana förför som Amerika, delar sitt tankegods med sin musik och stämningar – som en kvinnlig Baudrillard på steroider, tänker jag. Tomhet, djup och personlig reflektion i skön förening.

Jaja, snicksnack, men hon är ett alldeles eget fenomen, och gör det smått genialiskt, skulle jag säga. Så har det sett ut från debuten 2011 med singeln Video Games, till dags dato. Det ryktas att hon med det nya albumet Stove ska äntra mer traditionellt country-land. Det låter både älskvärt och aningens skrämmande, men i hennes tappning mest himla spännande.

We wouldn’t have a Lana Del Rey love song any other way. This is the woman who has been accused of channeling demonic energy at her concerts, who placed a hex on our current president during his first term. Within her potent brew are traces of Buffy Saint-Marie’s early Buchla experiments, downtown eccentrics like Laura Nyro and Lotti Golden, and vintage Disney soundtracks. The source of this voodoo, or perhaps its object, is Del Rey’s husband, Jeremy Dufrene, who’s also credited as a co-writer: “We’re a match, he’s just in my bone marrow.” After a career spent writing paeans to deadbeats and douchebags, of course her take on true love sounds like a horror movie.

Lana del Rey – White Feather Hawk Tail Deer Hunter

Relaterade poster:

⬤ Lana Del Rey (2012)

⬤ Lana Del Rey-mania på Stagecoach (2025)

⬤ Stadigt växande spellista med Lana del Rey’s bästa:

På Apple Music:

På Spotify:

Lokalt, Musik, Värnhem, Malmö

Påsklov på Entré och Nina Hagen jublar med Jesus

Påsken, vårsolen och det hårda platta ljuset över Värnhem. Vetskapen om sommaren, olidlig värme och svårigheter att andas. Redan nu har jag börjat längta efter hösten. Oops, det var visst dystergöken som talade. Men vår tragiska gamla favoritgalleria har i alla fall levt upp i veckan. Stället kryllar av påsklovslediga barn och föräldrar. Idag bjöds det på clowner, diverse barnaktiviteter, och sockervaddsmaskinen går för högtryck. Så något utöver det vanliga på den dagliga turen till Hemköp. Blev glader över att se allt liv.

På tal om påsk och Jesus.. Nina Hagen, 71 år, deppar då inte ihop. Hon har släppt en ny platta. Albumet Highland To Heaven har en del övrigt att önska, men jag faller för det i alla fall. Inte som en fura, men har faktiskt svårt att värja mig emot hennes numera fullt utblommade och maniska kristenhet. Den är speedad på ett knäppt och kul sätt, och hon är ju verkligen kvar därinne nånstans – den tyska tanten som man ju gillar sedan gammalt. Två låtar, två videor från den nya plattan. Den ena mer vanvettigt kristusvild än den andra.  

Spellista

Musik

It’s all about Replay

Spellistan med låtarna som definierade ditt liv under månaden, som Apple utrycker det, hoho. Men jag gillar deras Replay och den månatliga statistiken, d.v.s. över antal lyssningsminuter, toppartister (10), album (15) och låtar (30). Apple har samtidigt kvar listan Heavy Rotation Mix som uppdateras varje dag med de 25 mest spelade melodierna under dygnet. Men nya Replay är ju roligare, mer detaljerad och innehåller fler låtar, så jag kör på den. Första kvartalet ligger nu klippt och skuret. Under mars landade jag på 5376 minuter, vilket är flest sådana i år, men långt ifrån stortokiga toppnoteringen från oktober 2022.

Klicka på omslag för Apple Music. Samma på Spotify, men där något haltande spellistor eftersom vissa artister bojkottar tjänsten.

Film & Tv, Musik, Zu Hause

FLM på tapeten

Sitter hemma i soffan och bläddrar i nya numret av filmtidskriften FLM som damp ner i brevlådan häromdagen. Alltid trevligt att FLM dyker upp i pappersform fyra gånger om året. Rekommenderar en prenumeration för den filmintresserade. Och har man inte råd med en sådan så erbjuder FLM massor av matnyttigt gratismaterial (artiklar, essäer och intervjuer) på sin hemsida.

I det nya numret av pappersutgåvan hittar vi bl.a. en läsvärd artikel om skräck och feminism av Charlotte Wiberg samt en essä av Maaret Koskinen om John Skoogs film Värn. Och så en intervju som handlar om framtiden för musikvideon vilket fick mig att tänka på att jag just upptäckt en nostalgisk hemsida som låter dig återuppleva MTV’s glansdagar.

FLM har också blivit med podcast. Igen. Det är chefredaktörerna Olga Ruin och Rebecca González León som håller i den. De har just kört igång, bara tre avsnitt har släppts. Den sista episoden utgjordes av ett samtal med Julia Thelin, regissören för nysläppta filmen Mecenaten. Du hittar FLM-Podcast här.

Ska sägas att FLM har haft en podd tidigare, för flera år sedan. Den hette FLM-podden. Då var det FLM’s förra redaktör Jacob Lundström och skribenten/filmvetaren Charlotte Wiberg som mestadels satt vid mikrofonerna. Den utkom bara med 19 episoder mellan 2014-2017, men är forfarande guld värd att lyssna på för filmgillare. PÅ FLM’s hemsida ligger dessvärre bara 10 av de 19 avsnitten tillgängliga att lyssna på och ladda ner. Och man får leta rejält för att hitta dem. Tråkigt att den gamla podden inte visas fram på samma sida som den nya. Känns som en historielös distansering på nån vänster – eller bara som allmänt slappt förfarande. Ja, sånt där kan irritera mig, typ brist på kontinuitet. Nåväl några av avsnitten ligger kvar här. Klicka på den omärkta texten ”mp3” i introt för varje episod och hoppas på det bästa!

Men om jag nu jämför de båda poddarna, den gamla versus den nya, så föredrar jag den gamla ändå. Men vi får väl ge den nya podden en chans. Programledarna är där i 30-35 årsåldern, babblet är stockholmskt, snabbt och kultursmart på ett lite jagande sätt, med en hel del tidstypiska anglicismer, haha. Det känns lite ungt och väl babbligt, men det är ju smällar man få ta som gammal stöt, kanske. Och Speaking of andra verk (för att citera en av redaktörerna).. Jag lyssnade på den gamla FLM-podden just efter att ha hört senaste avsnittet av den nya podcasten i morse. Måste säga att samtalstonen, uttrycket och filmförståelsen – allt griper tag och stannar kvar lite längre när jag hör Lundström/Wiberg i etern. Den gamla podden hade en annan (eller ja – hade) karaktär, kändes lugnare och mindre kvick och ball – fördjupande utan att vara skitnödig, och hade dessutom en finare logga. Ja, den till höger!