Kategori: Kultur

Apple & Tech, Kultur, Litteratur & Konst, Samhälle & Politik, Webb

.. Lana del Rey får mig att tänka på Jean Baudrillard’s Cool Memories & America

Mitt lyssnade på Lana de Rey (gårdagens post) har genom åren flera gånger fått mig att tänka på den franske sociologen Jean Baudrillard (1920-2007). Han var i i övrigt rätt lik Arne Weise. Ja men eller hur, det är så det är – de var nästan lika som bär! Men hur som helst.. Det känns som att han – inte minst efter de senaste årens tech-utveckling – borde vara lite mer på tapeten igen. Det är synd att han död. Hade varit intressant att höra hans take on IA och om den digitala kulturen just nu. Han var faktiskt där och nafsade redan för 30-40 år sedan. Jag läste just en av mina egna bloggtexter om honom från 2014. Då hade han varit död i sju år och jag verkade i någon mån söka hans röst, men hittade nog mer min egen. Passar på att reposta och uppdatera den lite ikväll. Här är den:

Jean Baudrillards kynne känns av i sonderingen av plats och tillstånd. Finns ett underliggande driv i texterna, en ständigt påslagen motor som signalerar en vilja att få fortsätta skriva, utforska, att få fortsätta leva. Det skrivna tycks nu ropa till sin herre att komma åter från de döda. Energin och vitaliteten framkallar nästan en känsla av sorg när man sitter och läser; tomheten efter en människa som beskrev världen så intensivt. Både Amerika (1986) och Cool Memories (1997) är strippade på akademisk torrhet men fyllda av abstraktion och prima avläsningsförmåga.

I Cool Memories fortsätter Baudrillard sitt idisslande av världen och varandet. Filosofi och samhällsteori blandas upp med personligare ton i inkilade dagboksanteckningar. Cool Memories är ett myller av sociokulturella expressioner, iakttagelser och observationer av de mest skiftande slag. Psykologi och kognition. Historia och prediktion. Den sekteristiska benägenheten i USA, den antidemokratiska och fascistiska dragningen som förgiftar under ytan, verkar söka sin större våg. De är bra på gyckel, på lögner och sken, amerikanerna. Känns så unga, och är ju unga i ett historiskt och samhälleligt perspektiv, lite av amatörer, omogna, samtidigt världens mäktigaste nation. Det känns alltid olustigt att tänka på det. Vad mer finns i sjön? Jomen media, människa, modernitet och mytologi. Cybernetiks, tech, sociologi och streetviews. Lech Walesa, laptops och litteratur. Twin Towers och Berlinmurens fall. Isberg, sexualitet och död. Berlusconi och Mitterand jämte Kierkegaard, Stevie Wonder och Cicciolina – och mycket mer och många fler. Referenser som kan tyckas daterade, men är inte. Finns ingångar överallt. Amerika läcker som ett såll. Tar man på sig de nutida eller kanske framtida glasögonen inser man att det mesta är relevant eller i alla fall hänger ihop. Jävla Amerika. Skenet som tilltalar. Den skillade showen i kulturen. Smältdegeln av olika nationaliteter. Öppenheten. Samtidigt rasismen och de uppenbara sociala orättvisorna. Stadgan i konstitutionen, men också bräckligheten, inte minst i de demokratiska instanserna. Hur det trots all tyngd känns så tunt, rätt skralt och liksom lynnigt.

Baudrillard stramar åt och slipar till, fångar in erfarenheter i stort som i smått och skapar ny mening. Han utformar gärna platsbestämda föreställningar, genererar scener på olika nivåer som förkroppsligar idéer och tänk. Hängivenheten och temperamentet i Cool Memories finns kvar från ”Amerika”, likaså de poetiska gesterna, humorn (sort of) och elementet av oförutsägbarhet. Böckerna finns dessvärre inte i svensk översättning, men i engelsk – och dansk minsann – och utgör en spretig men god startpunkt för att bekanta sig med den franska tänkaren. Sedan har hans förutsägelser eller snarare känsla för tech visat sig vara intressanta. Det fanns en nyfikenhet inför digital kultur och vad som redan då väntade i förhållandet mellan människan och maskin. Hur det teknologiska kanske kunde få oss att tänka bättre – eller rentav tänka åt oss.. Yep, går att läsa in mycket om t.ex. A.I i Baudrillards texter. Tänker också på böcker som The Transparency of Evil (1990) och The Perfect Crime (1995).

Fransosens formuleringskonst är stark och speciell – det finns en exakthet i språket som motsvarar hans förmåga att se. En undersökande kvalitet i avläsningen av platsen, inträngandet i arkeologin. Påtagligt så i Amerika – i rörelsen, framåtskridandet i geografin. Hans autofokus är genomträngande och när han stannar upp och zoomar in manuellt, när tankarna får framträda långsamt och organiskt jämte erfarenheten så blir den poetiska och lite profetiska dimensionen ett verktyg för att stärka beskrivningarna. Det kan bli riktigt vackert ibland, dystert, distanserat, men likväl vackert.

Slutord och fantasi:

Jomen, om den gamle professorn nu plötsligt skulle droppa ner från himlen så är det troligt att han hade börjat trampa runt över de sista decennierna som på en liten kontinent, iförd pannlampa med kikare och förstoringsglas dinglande runt halsen. Och nog vill man återkalla honom alltid – förse honom med information om vad som har hänt sedan han sist var med, ledsaga den döde till hans skrivbord – eller kanske cafébord.. Jo, där får han sitta och bläddra i dagens Le Monde på en iPad Air med kylskåpskalla fingertoppar medan han värmer sina blålila läppar mot en dubbel espresso. Japp, den koppen kaffe behöver han så väl.. För den stendöde Jean Baudrillard ska kanske alldeles strax ha sin allra första föreläsning inför en levande publik sedan han dog i mars 2007.. Den kommer att behandla olika aspekter av de hisnande ångestvindlingar som spontant kan uppträda såväl i USA som på den andra sidan – samt innehålla en genomgång av de järtecken och symboler som just nu är mest i ropet på kanotfärderna över floden Styx.

Imagine the amazing good fortune of the generation that gets to see the end of the world. This is as marvellous as being there at the beginning. How could one not wish for that with all one´s heart? How could one not lend ons´s feeble resources to bringing it about? To have been there at the beginning would have been fantastic  But we arrived too late. Only the end remains. Let us therefor apply ourselves to seeing things — values, concepts, institutions — perish, seeing them disappear. This is the only issue worth fighting for.

Jean Baudrillard, Fragments – Cool Memories III (sid 33) 1997.

 ⬤  Ur Amerika:

– Vanishing Point

– Om jogging och andra besvärjelser

– Santa Barbara

Kultur, Musik

Man kommer inte ifrån Lana Del Rey..

Lana del Rey’s nya singel White Feather Hawk Tail Deer Hunter från kommande albumet Stove (släpps senare i år och blir hennes tionde fullängdsalbum). Fattar inte hur man kan annat än hissa den här singeln. Pitchfork beskrev släppet bra, om än lite väl extravagant (nedan), men det går ju inte att komma från Lana del Rey också som sådan. Hon är och förblir en artist med en sällsam mix av integritet och egenhet, av djup, nerv och blankaste yta. En uttolkare av amerikansk modern erfarenhet, en hängiven spårsökare efter förföriska tecken och rörelser jämte personliga utsagor mitt ibland allt normativt. Hon är både en del av den amerikanska berättelsen och normen – och faktiskt inte alls.

Ibland får hon mig att tänka på den franske sociologen Jean Baudrillard. Det är väl hans gamla böcker America och Cool Memories som spökar. Lana tar vid där för mig, förädlar och förmedlar drömmar och upplevelser, men med en personlig relevans som den gamle sociologen går miste om. Lana förför som Amerika, delar sitt tankegods med sin musik och stämningar – som en kvinnlig Baudrillard på steroider, tänker jag. Tomhet, djup och personlig reflektion i skön förening.

Jaja, snicksnack, men hon är ett alldeles eget fenomen, och gör det smått genialiskt, skulle jag säga. Så har det sett ut från debuten 2011 med singeln Video Games, till dags dato. Det ryktas att hon med det nya albumet Stove ska äntra mer traditionellt country-land. Det låter både älskvärt och aningens skrämmande, men i hennes tappning mest himla spännande.

We wouldn’t have a Lana Del Rey love song any other way. This is the woman who has been accused of channeling demonic energy at her concerts, who placed a hex on our current president during his first term. Within her potent brew are traces of Buffy Saint-Marie’s early Buchla experiments, downtown eccentrics like Laura Nyro and Lotti Golden, and vintage Disney soundtracks. The source of this voodoo, or perhaps its object, is Del Rey’s husband, Jeremy Dufrene, who’s also credited as a co-writer: “We’re a match, he’s just in my bone marrow.” After a career spent writing paeans to deadbeats and douchebags, of course her take on true love sounds like a horror movie.

Lana del Rey – White Feather Hawk Tail Deer Hunter

Relaterade poster:

⬤ Lana Del Rey (2012)

⬤ Lana Del Rey-mania på Stagecoach (2025)

⬤ Stadigt växande spellista med Lana del Rey’s bästa:

På Apple Music:

På Spotify:

Film & Tv, Kultur, Musik, Samhälle & Politik, Zu Hause

En som stretar emot!

Man gillar Carol Sturka i tv-serien PLURIBUS. Är glad att jag väntade in de sista avsnitten av säsong 1 och istället tog dem i ett svep. Outhärdligt att glutta på bara en episod i veckan av den här smått briljanta tv-serien.

Så vad handlar den om? Jomen, den framgångsrika fantasy/romance-författaren Carol Sturka finner sig plötsligt vara den ensammaste och olyckligaste personen på jorden. Rent bokstavligt så. Hennes uppdrag blir att rädda sig själv och världen från ett intelligent rymdvirus som medför total samstämmighet och lycka för mänskligheten. Den utomjordiska intelligensen etablerar ett tillstånd där alla människor blir sammankopplade med varandra, där alla individuella och gruppmässiga skillnader suddas ut. Ingen är i konflikt. Allt liv respekteras. Alla arbetar i harmoni tillsammans mot en förhöjd form av medvetande – på bekostnad av individualitet, ego och allt annat underbart skräp som ingår i vårt DNA. Carol Sturka är undantaget och den som faller utanför mallen, kan man lugnt säga. Av någon anledning är hon resistent mot “rymdsjukan”, den som gjort att hon förlorat allt och alla och därför blivit världens mest plågade människa.

Som fri varelse, känslostyrd och unik individ – så finns det ju betydande moraliska och existentiella implikationer i en sådan drastisk utveckling. I alla fall för Carol som är kvarlämnad med sin sprakande mänsklighet bland alla nykonverterade som pangbom är strippade på sin gamla personlighet och istället har uppgått i ett allvetande och unisont medvetande.

Den invasiva intelligensen från rymden har alltså prompt gjort alla individer till en och densamma. De är alla nu förförande lyckliga, fina och goda, men också mycket känsliga. De kan inte ljuga eller skada någon levande varelse medvetet. Vill alla väl. Det enda som verkar hota dem är hätska och upprörda känslor såsom aggression och fysisk våldsamhet. Då börjar de skälva som tunnsådda tulipaner i störtregn, vilket ju likaledes är en omistligt mänsklig reaktion. Även om här upphöjd x 1000 i känslighet. Nåväl, aggression och negativt affekterade känslor kan kosta dem livet. Om så bara en “människa” utsätts för den typen av “dåliga energier” så riskerar miljoner av dem världen över att lida, eller rentav döden dö. Sedan har det enade medvetandet också ett annat problem.. Finns ett hot i form av hunger och svält för dem. Det medför dessvärre en slags protein-driven kannibalism, hehe – vilket Carol Sturka strax upptäcker.

Hon blir snart också varse att hon inte är den enda människan som är resistent mot rymdviruset. Det finns ett dussin personer till på vår planet som inte har påverkats, och hon söker givetvis kontakt med dem. Manousos Oviedo, en man från Paraguay är t.ex. minst lika motsträvig som Carol Sturka.

Den nya intelligensen forskar på varför de båda inte påverkas av viruset, och hur de ska kunna konverteras. Målet är att snarast få dem att ansluta till det enhetliga jordekollektivet och leva i en perfekt harmonisk gemenskap. Det skulle förvisso direkt lösa problemet med både Carols och Manousos ångest och ensamhet, och i praktiken göra dem lyckliga – men förstås också göra dem mindre mänskliga. Det faktum att de väljer att inte integreras ställer frågor om kollektiv och individualitet, om saliggörande förening och personlig utplåning, och om varför vår individualitet är värd att bevara även om kostnaden kan vara hög.

Japp, så nu ser man fram emot säsong 2 av den här snillrikt berättade överlevnadshistorien – lika delar komisk som spännande, skarp och snyggt inställsam på samma gång. Och Carol Sturka är fanimej en som stretar emot, fullt i nivå med Bob Hund!

Bob Hund – En som stretar emot

Kultur, Litteratur & Konst, Samhälle & Politik

Zombie Talk

Diktsamlingen Zombie blev Jørgen Leth’s sista. Tycker att den har sina stunder. Ett värdigt avslut, men kanske hade han skildrat ålderdomen förtjänstfullt redan innan, i tidigare dikter. För han var bra där, på att berätta om de sena åren. Mäktade med att sätta ord på känslorna och förloppet. Inte alla förunnat att ha kvar den förmågan eller orken mot slutet. Den förloras gärna, som i det verbala tappet under seniliteten. Leth anade vad som väntade. Gav uttryck för det kroppsliga förfallet och tankens små dimmor som började kännas. Han var kvar så länge han kunde, klar, men också svarslös och frågande. Hur kunde det bli så här?

“Den grove hud på hånden / Har den konsistens / Den vil have / Det er en kendsgerning / Jeg ser ansigtet i spejlet / Går videre / Skælver / Ryster / Huden falder af / Jeg ved ikke hvorfor / Søger egentlig ingen forklaring / Jeg ved ikke hvad der foregår.”

I Zombie är perspektivet mer fokuserat på att slaget är förlorat i jämförelse med några av hans tidigare diktsamlingar på temat. Omvärld och verklighet är kvar, men allt är mer hotat och samsas nu med både oroande undermedvetna strömningar och råa insikter. Det är vemodigt och naket, ibland blodigt och brutalt. Dödsrädslan är ständigt närvarande. Maktlösheten i att tvingas leva under den döende kroppens diktatur. Sorgen över att inte kunna delta, vara med på samma sätt längre. Hans längtan efter att betyda något, vara inblandad i något projekt. Få arbeta och göra nytta. Resignationen under sjukdomen. Skröpligheten. Smärtan att behöva säga farväl till det levande. Men också hågkomsterna av det som betytt mest. Som i samlingens avslutande dikt Må gerne blive væk.

Att Leth använde sig av zombiemyten känns självklart. Han bodde många år i Haiti och hade ett intresse för den inhemska voodo-religionen. Zombien har där en existentiell och symbolisk laddning som representerade slavarnas längtan efter befrielse och ett fortsatt liv bortom döden, en motståndets myt som växte fram ur förtryck. Berättelserna om de levande döda formulerade de förslavades visioner om en tillvaro där själens frihet inte längre kunde kedjas fast. Så, en mytologi som klippt och skuren för att ansluta till den horror som är ålderdomen, nedbrytningen av kroppen, förlusten av livsrum. Samtidigt sorgen och minnena över det förlorade och hoppet om en fortsättning efter döden.

Jag gillar zombiefiguren, och zombiefilmer har alltid haft en lugnande effekt på mig. De talar till en på olika plan. I någon mån förstår man ju de stackarna, ja zombiesarna. Eller det går att läsa in en hel del i deras öde.. Säg den bråddjupa sorgen och ilskan över belägenheten.. Panikreaktionen över den intellektuella nedsläckningen, hehe. Återstoden av åderförkalkat ursinne och blodtörst. Att strippas så totalt på sina mer subtila behov. Liv och förfinade känslor ersatta av en infantil förtjusning i att äta levande kött. Minnena som är raderade, utbytta mot blind aggression. Själfullheten som gått förlorad. Och samtidigt de tomt ekande mänskliga nervimpulserna som tycks kvarstå i zombiekollektivet.. Det outsägligt sorgliga i att det enda behovet är att behöva stilla sin hunger, och så den sociala reflexen att vilja vandra tillsammans, röra sig i flock, att vara kvar.

Tidigare om Jørgen Leth:

⬤ Spørg Jørgen om alt (17/10)

⬤ Idag begravdes Jørgen Leth (16/10)

Bordtennis, Film & Tv, Kultur, Kuriosa, Sport, Värnhem, Malmö

Anette, Annette och Annett

Anette – docktanten

Vi var på Malmö Dockteater i förra veckan. Såg Erik Holmströms skapelse Anette på Bastionen. En två timmar lång berättelse om en 63-årig tant som bryter upp från ett långvarigt, dystert äktenskap och får lust att prova sina av livet svedda vingar. Det går sådär för henne, men var en fascinerande föreställning. Både komisk, mörk och lite fin. Mer dockteater åt folket!

⬤ Barbro Westling, Aftonbladet: Samhället är hårt för upproriska Anette, 60+

⬤ Malena Forsare, Sydsvenskan: Magin skapas med små medel hos Malmö Dockteater

Annette – filmmusikalen (2021)

Gamla goa Sparks stod för musiken i Annette, Cannes-festivalens officiella öppningsfilm 2021. Det var mest därför jag ville se den, men har forfarande inte sett den. En del recensioner fick mig att tvivla. Men Fredrik Sahlin var ju faktiskt positiv i DN. Får väl ta och se den nånstans.

⬤ Fredrik Sahlin, DN: Annette – en mustig musikal i moll och sliten skinnjacka

Annett – pingisspelaren

  • Annett & Co

Jamen, Annett – den långa där i mitten som håller i bucklan. Lag-EM i pingis har just avslutats och tyskorna vann. Unga Annett Kaufmann har stormat fram på världsrankingen de senaste månaderna. Den här 19-åringen – men iskall blick i akvariefärgarde ögon – har i pingishagen en tydlig och osviklig tro på sin egen kapacitet. Är liksom inte så ängslig, kör mer bara på. I EM-finalen besegrade hon den 30-åriga rumänska Europaettan Bernadette Szocs, och det kändes mest bara följdriktigt och helt normalt.

I och med segern mot Rumänien i finalen (3-0) säkrade tyskorna sin tredje raka Europatitel och skrev pingishistoria. Triumfen får främst tillskrivas Annett som visade väg med sin seger mot Bernadette, men guld värda för Tyskland var också lagets båda veteraner Sabine Winter och Nina Mittelham som följde upp med varsin matchvinst. Harmoniskt landslag med trygga spelare och Gute Leune – ja gott humör. Det visade de bl.a. i samband med foto-skjutet efter prisutdelningen. Fan, jag är svag för bordtenniskommuniteten, särskilt landslagen. Det här är ju spelare som spenderar så omåttligt mycket tid med varandra i livet, i träningshallar och under turneringar. Tror det är värmen, vänskapen och förtroligheten som känns. Mellan spelare coacher och stab. I vår individuella sport manifesteras ju det där främst under lagtävlingarna, d.v.s. lag-EM och lag-VM.