En som stretar emot!


Man gillar Carol Sturka i tv-serien PLURIBUS. Är glad att jag väntade in de sista avsnitten av säsong 1 och istället tog dem i ett svep. Outhärdligt att glutta på bara en episod i veckan av den här smått briljanta tv-serien.

Så vad handlar den om? Jomen, den framgångsrika fantasy/romance-författaren Carol Sturka finner sig plötsligt vara den ensammaste och olyckligaste personen på jorden. Rent bokstavligt så. Hennes uppdrag blir att rädda sig själv och världen från ett intelligent rymdvirus som medför total samstämmighet och lycka för mänskligheten. Den utomjordiska intelligensen etablerar ett tillstånd där alla människor blir sammankopplade med varandra, där alla individuella och gruppmässiga skillnader suddas ut. Ingen är i konflikt. Allt liv respekteras. Alla arbetar i harmoni tillsammans mot en förhöjd form av medvetande – på bekostnad av individualitet, ego och allt annat underbart skräp som ingår i vårt DNA. Carol Sturka är undantaget och den som faller utanför mallen, kan man lugnt säga. Av någon anledning är hon resistent mot “rymdsjukan”, den som gjort att hon förlorat allt och alla och därför blivit världens mest plågade människa.

Som fri varelse, känslostyrd och unik individ – så finns det ju betydande moraliska och existentiella implikationer i en sådan drastisk utveckling. I alla fall för Carol som är kvarlämnad med sin sprakande mänsklighet bland alla nykonverterade som pangbom är strippade på sin gamla personlighet och istället har uppgått i ett allvetande och unisont medvetande.

Den invasiva intelligensen från rymden har alltså prompt gjort alla individer till en och densamma. De är alla nu förförande lyckliga, fina och goda, men också mycket känsliga. De kan inte ljuga eller skada någon levande varelse medvetet. Vill alla väl. Det enda som verkar hota dem är hätska och upprörda känslor såsom aggression och fysisk våldsamhet. Då börjar de skälva som tunnsådda tulipaner i störtregn, vilket ju likaledes är en omistligt mänsklig reaktion. Även om här upphöjd x 1000 i känslighet. Nåväl, aggression och negativt affekterade känslor kan kosta dem livet. Om så bara en “människa” utsätts för den typen av “dåliga energier” så riskerar miljoner av dem världen över att lida, eller rentav döden dö. Sedan har det enade medvetandet också ett annat problem.. Finns ett hot i form av hunger och svält för dem. Det medför dessvärre en slags protein-driven kannibalism, hehe – vilket Carol Sturka strax upptäcker.

Hon blir snart också varse att hon inte är den enda människan som är resistent mot rymdviruset. Det finns ett dussin personer till på vår planet som inte har påverkats, och hon söker givetvis kontakt med dem. Manousos Oviedo, en man från Paraguay är t.ex. minst lika motsträvig som Carol Sturka.

Den nya intelligensen forskar på varför de båda inte påverkas av viruset, och hur de ska kunna konverteras. Målet är att snarast få dem att ansluta till det enhetliga jordekollektivet och leva i en perfekt harmonisk gemenskap. Det skulle förvisso direkt lösa problemet med både Carols och Manousos ångest och ensamhet, och i praktiken göra dem lyckliga – men förstås också göra dem mindre mänskliga. Det faktum att de väljer att inte integreras ställer frågor om kollektiv och individualitet, om saliggörande förening och personlig utplåning, och om varför vår individualitet är värd att bevara även om kostnaden kan vara hög.

Japp, så nu ser man fram emot säsong 2 av den här snillrikt berättade överlevnadshistorien – lika delar komisk som spännande, skarp och snyggt inställsam på samma gång. Och Carol Sturka är fanimej en som stretar emot, fullt i nivå med Bob Hund!

Bob Hund – En som stretar emot

Zombie Talk

Diktsamlingen Zombie blev Jørgen Leth’s sista. Tycker att den har sina stunder. Ett värdigt avslut, men kanske hade han skildrat ålderdomen förtjänstfullt redan innan, i tidigare dikter. För han var bra där, på att berätta om de sena åren. Mäktade med att sätta ord på känslorna och förloppet. Inte alla förunnat att ha kvar den förmågan eller orken mot slutet. Den förloras gärna, som i det verbala tappet under seniliteten. Leth anade vad som väntade. Gav uttryck för det kroppsliga förfallet och tankens små dimmor som började kännas. Han var kvar så länge han kunde, klar, men också svarslös och frågande. Hur kunde det bli så här?

“Den grove hud på hånden / Har den konsistens / Den vil have / Det er en kendsgerning / Jeg ser ansigtet i spejlet / Går videre / Skælver / Ryster / Huden falder af / Jeg ved ikke hvorfor / Søger egentlig ingen forklaring / Jeg ved ikke hvad der foregår.”

I Zombie är perspektivet mer fokuserat på att slaget är förlorat i jämförelse med några av hans tidigare diktsamlingar på temat. Omvärld och verklighet är kvar, men allt är mer hotat och samsas nu med både oroande undermedvetna strömningar och råa insikter. Det är vemodigt och naket, ibland blodigt och brutalt. Dödsrädslan är ständigt närvarande. Maktlösheten i att tvingas leva under den döende kroppens diktatur. Sorgen över att inte kunna delta, vara med på samma sätt längre. Hans längtan efter att betyda något, vara inblandad i något projekt. Få arbeta och göra nytta. Resignationen under sjukdomen. Skröpligheten. Smärtan att behöva säga farväl till det levande. Men också hågkomsterna av det som betytt mest. Som i samlingens avslutande dikt Må gerne blive væk.

Att Leth använde sig av zombiemyten känns självklart. Han bodde många år i Haiti och hade ett intresse för den inhemska voodo-religionen. Zombien har där en existentiell och symbolisk laddning som representerade slavarnas längtan efter befrielse och ett fortsatt liv bortom döden, en motståndets myt som växte fram ur förtryck. Berättelserna om de levande döda formulerade de förslavades visioner om en tillvaro där själens frihet inte längre kunde kedjas fast. Så, en mytologi som klippt och skuren för att ansluta till den horror som är ålderdomen, nedbrytningen av kroppen, förlusten av livsrum. Samtidigt sorgen och minnena över det förlorade och hoppet om en fortsättning efter döden.

Jag gillar zombiefiguren, och zombiefilmer har alltid haft en lugnande effekt på mig. De talar till en på olika plan. I någon mån förstår man ju de stackarna, ja zombiesarna. Eller det går att läsa in en hel del i deras öde.. Säg den bråddjupa sorgen och ilskan över belägenheten.. Panikreaktionen över den intellektuella nedsläckningen, hehe. Återstoden av åderförkalkat ursinne och blodtörst. Att strippas så totalt på sina mer subtila behov. Liv och förfinade känslor ersatta av en infantil förtjusning i att äta levande kött. Minnena som är raderade, utbytta mot blind aggression. Själfullheten som gått förlorad. Och samtidigt de tomt ekande mänskliga nervimpulserna som tycks kvarstå i zombiekollektivet.. Det outsägligt sorgliga i att det enda behovet är att behöva stilla sin hunger, och så den sociala reflexen att vilja vandra tillsammans, röra sig i flock, att vara kvar.

Tidigare om Jørgen Leth:

Spørg Jørgen om alt (17/10)

Idag begravdes Jørgen Leth (16/10)