Litteratur & Konst – L O G G F I G U R

Litteratur & Konst, Malmö, Lund, Skåne, Värnhemiana, Zu Hause

Värnhemiana: Det är inte så konstigt att man blivit stationär och trivs här

Underbart på Värnhemstorget ikväll. Den lågt stående kvällssolen är svårslagen vid Östra Förstadsgatan. Flödet av folk. Bar Hugo på hörnan i det närmaste fullsatt på solsidan. Likaså de nya ”franska” borden på Östra Kaffebarens uteservering tidigare idag. Snälle nån, det är en njutning att strosa runt här vid Värnhem i den milda sensommaren. Att slå sig ned på ”plattan” och glutta på skillade skateboarders (from abroad) på torget. Eller sitta i Rörsjöparken – vår gröna oas med sin unika mix av soldyrkare, yogagrupper, barnfamiljer jämte alkisar och knarkers. Den mixen funkar bra. Den känns på nåt sätt välbalanserad, säg adekvat, reell.

Och så har vi ju Kungsgatan, allén – en enda lång underbarhet! Trots alla år här kan jag inte få nog av den. Den måste väl ändå vara en av världens vackraste gator? Jag promenerade i den och satte mig på en bänk i Floras Hage och läste bok (köpenhamnska Runa Lily Luths lyriska roman Drømmepenge). Sedan traskade jag till Rörsjöparken och fortsatte på samma sätt – med bänksittande, bokläsande och musiklyssnande i lurarna. Efter ett tag blev jag hungrig. Valde att gå till Crazy Food i Coop-huset. Köpte en pommestallrik och fick med grönt – persilja, tomat, rödlök och några pfefferonis. För 30 spänn. Inte en kulinariskt högstående måltid kanske, men gott att tillfredsställa pommes-suget som kan dyka upp ibland.

Mumsade på pommesen framför tvn hemma i lägenheten. Såg sista avsnittet av BBC-serien Line of Duty på SVT Play. Fantastisk tät tv-serie. I juli skrev t.ex. Johan Hilton så här om den i i Göteborgsposten. Går då klart inte att sedan hänfalla till den drös av mediokra deckare och polisgrejsimojs som ligger på SVT och lite överallt, när man ser nåt som är så här pass bra i genren. Visst har jag sett nåt avsnitt av typ Tyst Vittne, men börjar ju ofta gäspa. Line of Duty är ett mästerverk i jämförelse. Missa inte den! Nästa säsong är under inspelning, men väntas inte förrän 2027.

Yep, det var det hela idag.

København, Litteratur & Konst, Musik

Idag för 9 år sedan: Tomt kyrkorum med ljudvågor

Sankt Nikolaj Kirke invid Strøget i Köpenhamn har i ett par decennier fungerat som konsthall. Jag brukar titta in i den när jag är i Byen. Det var länge sedan den här gamla kyrkan hade bänkar, predikstol och dopfunt – och när japanske konstnären/musikern Ryoji Ikedas ljudinstallation A (tonen) fyller lokalen är kyrkorummet fullständigt blåst. Det finns inga avdelande väggar eller annan utställningsgarnityr. Bara de vita granna valvbågarna och en takhöjd på tolv meter. Och så sex högtalare som avger ljudvågor i tonen A med frekvensen 440Hz – den ton som vi bl.a. stämmer våra pluror med enligt västerländskt stämordning. Jag läser att tonen har definierats lite olika genom århundradena. Tonen på Händels stämgaffel från år 1751 hade exempelvis frekvensen 444,5HZ medan Steinway & Sons 1879 började stämma pianon i frekvensen 454,7HZ. Sådant får man veta om man tittar i det informationsblahablahad som man får i handen av konsthallpersonalen när man går in.

Utställningen heter Japanese Connections och har tillkommit med anledning av 150-årsjubileet för de diplomatiska förbindelserna mellan Japan og Danmark. Brukar vara lite gäsp-varning på den typen av intiativ, men här funkar det. Utställningen presenterar fem japanska konstnärer och konstnärsgrupperingar som alla arbetar med ljud, video och performance. De övriga verken huseras i tornbygggnaden. Jag missar det mesta av dem, för jag kommer just före stängningsdags, men hinner få tio minuter i kyrkans huvud- och sidoskepp där Ikedas ljudinstallation ligger i luften fram till den 6 augusti.

Det är behagliga tio minuter. För är det så att man har tinnitus är Nikolaj Kirke helt rätt plats att befinna sig på just nu. Den här tonen (kammartonen kallad) är nämligen inte riktningsbestämd utan fyller hela rummet på ett mjukt, men likväl dominerande vis – vilket maskerade min tinnitus-ton bra. Ljudet förändras också efter hur man rör sig och det är svårt att avgöra varifrån det kommer. Får nästan känslan av att det skapas inuti mitt eget huvud – som en välstämd och beskedlig tinnitus på modesta 440HZ snarare än den högpitchiga djävulens orkester som är det enda jag har gemensamt med Björn Ranelid.

⬤ Ryoji Ikeda på Apple Music

Repost från 2017-08-11

Kuriosa, Litteratur & Konst, Minnen, Musik, Zu Hause

Idag för 10 år sedan: Good Morning, Beuys!

Jag har haft den tyske konstnären Joseph Beuys hängande på diverse väggar i mina hem sedan tidigt 90-tal (bilden till vänster). Han har liksom alltid fått följa med. Det här var en gång en stor affisch, som snart började gå sönder i kanterna och behövde beskäras. Efter varje flytt fick den nya revor och slutligen behövde det lilla som var kvar skyddas, så jag ramade in den. Det handlade till sist om att rädda rosen kvar i bild. Ja, kanske som i livet i stort – att försöka bevara den röda rosen kvar i bilden, på ett eller annat sätt, så gott en kan!.

Jag gillar Beuys kombination av livstrött uppsyn och engagerad blick på affischen. Han känns som en gammal vän nu där han hänger på väggen i sovrummet. Det händer att jag säger ”Good Morning, Beuys!” när jag vaknar och känner mig ensam.. För då blir vi ju lite flera! Jomen hur det ju ligger nära ett kärvänligt Good Morning, boys, hehe.

Joseph Beuys (1921-1986) var utöver konstnär även skulptör, konstteoretiker och professor i skulptur vid konstakademin i Düsseldorf. Efter drygt tio år som sådan blev han sparkad för att han gjorde sina föreläsningar tillgängliga för alla medborgare i samhället. Han miste sin anställning, men fick behålla sin ateljé på skolan efter att studenterna protesterat högljutt mot beslutet att avsätta honom.

Jag och min son besökte en retrospektiv utställning med Beuys på Deutsche Guggenheim i Berlin 2006 – såg bl.a. på hans film I Like America and America Likes Me (1974). I filmen flygs konstnären från Tyskland till USA – och transporteras direkt efter ankomsten till flygplatsen med ambulans till ett galleri där han spenderar tre veckor i en bur tillsammans med en vild Coyote. Yep!

Han går runt i buren som en bisarr blandning av krokig häxdemon och messiansk fåraherde, kommunicerar med djuret, försöker tämja och civilisera det, rädda det från sin egen vildhet. Efter de tre veckornas isolering i buren blir han hämtad av ambulans igen, transporteras tillbaka till flygplatsen och fraktas hem till Tyskland..

Beuys konst blev alltmer politisk. Samtidigt pratade han om den som en terapeutisk kraft, med nästan shamansk laddning. Om läkning genom konsten på individ- nationell och global nivå.

Han blev sedan en av initiativtagarna till partiet die Grünen i Tyskland och så började han göra musikframträdanden som var ganska söta. Nedan gisslar han USA och Ronald Reagan i sympatiska slagdängan Sonne Statt Reagan (sol istället för regn/regen/Reagan) 1982.

Repost från 2016-08-08

⬤ Relaterad länk: Kalle Lind om Joseph Beuys i P1-podden Snedtänkt (2021)

Litteratur & Konst, Malmö, Lund, Skåne, Sport, Värnhemiana

Galleri Fula Måsen utanför Entré

Galleri Fula Måsen, nyöppnat pop-up galleri, precis utanför Entré på Fredsgatan 25. Har ramlat in i det under senaste månaden, speciellt för att de haft pingistema i lokalen ett tag. Torsdags- och fredagspingis med rack till alla minsann! Svag för det. I går och i förrgår hade de slutligen vernissage. Ja, dubbla sådana. Var där och kollade och pratade med en av initiativtagarna om projektet som verkar vara tillfälligt. Ett tidstypiskt lättsamt, småputtrigt och kortvarigt initiativ. Deras vernissage bjöd på hantverk, tryck, kläder och tilltugg, men ingen bordtennis tyvärr – pingisbordet var undanstuvat. Dock bra att det poppar upp lite små konstprojekt i hemkvarteren, även om pingistemat nog är det mest intressanta just här. Det borde de köra vidare på!

Film & Tv, Litteratur & Konst, Musik

Svindlande höjder?

Nej, inga svindlande höjder personligen direkt, men jag såg i alla fall Wuthering Heights på HBO ikväll.

Ja, vilken av alla versioner är bäst? Ska man se Andrea Arnolds råare version från 2011, eller denna av Emerald Fennell från i år? Två helt olika rullar baserade på Emily Brontë’s roman från 1847, men båda är sevärda.

Men den här nya då? Jomen, det är lite för vackert, för snyggt, för tomt. Ibland med aningens för fläskiga ljudillustrationer. Ungefär så satt jag och funderade i typ 50 minuter. Men där nånstans blev filmen mer konsekvent i valet av estetik. Tog ut svängarna. Slog över i ett överdåd av tjusiga scenerier. Vågade nästan överge romanen och förlita sig helt på mindre återhållsamt bländverk. För att snart hitta den ursprungliga berättelsen igen, ge den nytt liv, utan att ge avkall på den estetiska figuren. I dramats senare del, med sina peak moments, vässas uttryck och stilistik till ytterligare. Om åtrå, lidande, kärlek och död. As it is. Förenklat, men också förtätat. Pompöst, men också passande. Det funkade för mig.

Sammantaget blev jag positivt överraskad, och måste rekommendera Wuthering Heigths anno 2026. Men kan samtidigt sympatisera med t.ex. gamle filmskribenten Michael Tappers recension. Eller i varje fall förstå. Visst går det att se på filmen på det sättet. Men som en pekoral? Jodå, men ikväll valde jag att se med andra ögon, och att faktiskt svälja det mesta med hull och hår!

Margot Robbie (som vi tidigare bl.a sett i finfina Barbie) och Jacob Elordi gör på det stora hela gott ifrån sig som de klassiska karaktärerna Cathy och Heathcliff.

Och vad man gillar mediets take on things! Film är allt lite punk när det kommer till att förvanska, förnya eller i bästa fall förädla gammal litteratur.

Sedan uppskattar jag Charli xcx soundtrack, och inte minst hennes mörkerstinna och tunga duett med John Cale i början av filmen. Singeln släpptes ju redan i januari, och albumet är bra överlag. Det har ni väl inte missat, era mesproppar?