I all korthet, som det ramlar in när jag nu tänker på vad jag sett å det senaste.
◆ SVT Play? Jomen, två sevärda konstdokumentärer. Porträtten av Leif Elggren och Jan Håfström. Sedan förstås, återigen en påminnelse om Populära problem, Jonathan Unge och Sissela Benn’s komediserie. Den får man då inte missa.
◆ Och Apple TV då? Rekommenderar underhållande och välskrivna feelgood dramerna Shrinking ochTed Lasso på Apple TV, ja efter Slowhorses och framföralllt suveräna Pluribus och Severance, om man av nån outgrundlig anledning missat de seriepärlorna. De har jag ju skrivit om tidigare, bl.a här – Severance, och här Pluribus.
◆ På Prime har nyligen säsong 2 av småputtriga Friends & Neighbours släppts. Där följer vi Jon Hamm (Mad Men) som en rik finansnisse som blir av med jobbet och påbörjar en karriär som inbrottstjuv. På Prime hittar vi också välskriven och skruvad samtidskritik i femte säsongen av The Boys. Där möter vi en korrupt värld där ett brett register av olika muterade superhjältar har tagit över makten i samhället. En välspelande Antony Starr som den onda och alldeles förstörda karaktären Homelander, hoho, I like.
The Homelander is a fictional character and the secondary antagonist of the comic book series The Boys, and one of the main antagonists of the media franchise of the same name created by Garth Ennis and Darick Robertson. He is depicted as a psychopathic and sadistic narcissist who serves as the extremely powerful leader of The Seven — a group of corrupt and hedonistic superheroes grown and funded by Vought-American — and is the archenemy of Billy Butcher.
◆ Åh, och HBO har den tredje säsongen av Euphoria dragit igång. Samt säsong 5 av sympatiska och medryckande dramaserien Hacks som följer den åldrande komediennen Deborah Vance öden och äventyr. Sedan pratade min son ikväll smått lyriskt om den Emmy-nominerade thrillerkomedin The Sympathizer som utspelar sig under Vietnamkrigets sista dagar, så den får en checka upp! Over and out.
Sitter hemma i soffan och bläddrar i nya numret av filmtidskriften FLM som damp ner i brevlådan häromdagen. Alltid trevligt att FLM dyker upp i pappersform fyra gånger om året. Rekommenderar en prenumeration för den filmintresserade. Och har man inte råd med en sådan så erbjuder FLM massor av matnyttigt gratismaterial (artiklar, essäer och intervjuer) på sin hemsida.
I det nya numret av pappersutgåvan hittar vi bl.a. en läsvärd artikel om skräck och feminism av Charlotte Wiberg samt en essä av Maaret Koskinen om John Skoogs film Värn. Och så en intervju som handlar om framtiden för musikvideon vilket fick mig att tänka på att jag just upptäckt en nostalgisk hemsida som låter dig återuppleva MTV’s glansdagar.
FLM har också blivit med podcast. Igen. Det är chefredaktörerna Olga Ruin och Rebecca González León som håller i den. De har just kört igång, bara tre avsnitt har släppts. Den sista episoden utgjordes av ett samtal med Julia Thelin, regissören för nysläppta filmen Mecenaten. Du hittar FLM-Podcast här.
Ska sägas att FLM har haft en podd tidigare, för flera år sedan. Den hette FLM-podden. Då var det FLM’s förra redaktör Jacob Lundström och skribenten/filmvetaren Charlotte Wiberg som mestadels satt vid mikrofonerna. Den utkom bara med 19 episoder mellan 2014-2017, men är forfarande guld värd att lyssna på för filmgillare. PÅ FLM’s hemsida ligger dessvärre bara 10 av de 19 avsnitten tillgängliga att lyssna på och ladda ner. Och man får leta rejält för att hitta dem. Tråkigt att den gamla podden inte visas fram på samma sida som den nya. Känns som en historielös distansering på nån vänster – eller bara som allmänt slappt förfarande. Ja, sånt där kan irritera mig, typ brist på kontinuitet. Nåväl några av avsnitten ligger kvar här. Klicka på den omärkta texten ”mp3” i introt för varje episod och hoppas på det bästa!
Men om jag nu jämför de båda poddarna, den gamla versus den nya, så föredrar jag den gamla ändå. Men vi får väl ge den nya podden en chans. Programledarna är där i 30-35 årsåldern, babblet är stockholmskt, snabbt och kultursmart på ett lite jagande sätt, med en hel del tidstypiska anglicismer, haha. Det känns lite ungt och väl babbligt, men det är ju smällar man få ta som gammal stöt, kanske. Och Speaking of andra verk (för att citera en av redaktörerna).. Jag lyssnade på den gamla FLM-podden just efter att ha hört senaste avsnittet av den nya podcasten i morse. Måste säga att samtalstonen, uttrycket och filmförståelsen – allt griper tag och stannar kvar lite längre när jag hör Lundström/Wiberg i etern. Den gamla podden hade en annan (eller ja – hade) karaktär, kändes lugnare och mindre kvick och ball – fördjupande utan att vara skitnödig, och hade dessutom en finare logga. Ja, den till höger!
Nya snöbyar över Värnhem. Det är kallt och blåsigt. Viner om gathörnen och fyger på gatorna här idag, så man är liksom hellre hemma och kurar, känner jag.
Blir eventuellt lite gluttande på OS-invigningen från Italien, men sedan filmtittande. Fick nämligen i eftermiddags korn på att Rainer Werner Fassbinders Sci-fi drama Welt am Draht (1973) har dykt upp på YouTube igen. Skrev om den här på bloggen för typ sju år sedan, och blev idag sugen på att se om den.
Welt am Draht – eller World on a Wire som den heter på engelska – är ett dystopiskt science fiction- och kriminaldrama som visar att den typen av genrer passar regissören nöstan lika bra som relationsmelodramerna. Kanske t.o.m. bättre? Filmen är baserad på Daniel F. Galouyes roman Simulacron-3 (1964) och är en tidig föregångare till verk som t.ex. Blade Runner och The Matrix m.fl. Den står sig än idag som ett skarpt, melankoliskt och förvånande aktuellt verk om teknik, kontroll och identitet. Ska sägas att den först släpptes som en tvådelad science fiction-tv-serie som ursprungligen sändes i västtyska tv-kanalen ARD, ja herregud 1973, för femtiotre år sedan. Livet är då inte långt inte.. Ja, det slår ju en ibland, hoho.
I Welt am Draht följer vi i första hand ingenjören Fred Stiller (Klaus Löwitsch) vid forskningsinstitutet IKZ, där superdatorn Simulacron rymmer en simulerad värld med tusentals ”identitetsenheter” som tror sig vara verkliga människor. Projektet sägs förutse samhällstrender och reklammöjligheter, men döljer betydligt mörkare syften. När projektets ledare döden dör, och människor bokstavligen raderas ur både register och minnen börjar gränsen mellan verklighet och simulation lösas upp. Huvudpersonen Stiller dras in i en paranoid kamp mot mäktiga ekonomiska intressen – och mot sin egen uppfattning om vem han är och om han överhuvudtaget existerar. Fassbinder gestaltar detta med både humor och filosofisk skärpa där absurda scener blottlägger makt, alienation och en darrande och osäker mänsklighet.
Grädden på moset i Welt am Draht är ett visuellt fyrverkeri av 70-talistisk retrofuturism: Vi pratar färgmättade interiörer, speglar, glas, rymdfåtöljer och tidig cyberestetik som förstärker känslan av artificiell verklighet. Framträdande och rikt använda kulörer i filmens interiörer: Blått och orange! Mucho konsekvent använt och himla förförande, åtminstone för mig.
Så nu sitter jag här och väntar på jäntan som jag ska se den här filmen med ikväll. Vi gillar att se på tv tillsammans. Nyligen gladdes vi och skrattade högt åt Sissela Benn och Jonathan Unge i skojiga tv-serien Populära Problem på SVT. Den får ni fan inte heller missa! För utom att det är välspelat och komiskt småbriljant så får man se mycket av somrigt Malmö i den.. Mest Möllan, Kungsgatan/Värnhem/Rörsjöstaden, och så Rostorp minsann – samt vyer från våra vackra parker i stan.
Men snart alltså Fassbinder Fredag. Har precis varit iväg och köpt Cheddar-popcorn och ostbollar på ICA-Supermarket. Och nu sitter jag här och tar ett glas vin, scannar de senaste inläggen på Bluesky, och skriver den här bloggposten om film & tv, och kanske något om mitt sällskap ikväll, tänker jag. Jamen, det är ju allt en speciell jänta. Hon är kavat och duglig, men också en riktigt slarva och soffpotatis. Ungefär som jag själv. Hon är från Lund med en dialekt som blandar både lundensiska och bär tydliga spår från uppväxten i Osby. Är en glad skit och befriande osnobbig – trots akademiker, lärare i svenska och franska och tidigare översättare inom EU.
Jaja.. Men hur som helst – jag rekommenderar er att göra som vi denna bistra vinterkväll i februari 2026. D.v.s. sitta i soffa under filt och glutta på film. Ta del av ett helt annat univers och lägga annat skrot åt sidan ett tag. Ja, som att njuta av World on a Wire – en Fassbinderfilm där mästerregissören faktiskt var på sitt allra bästa och mest lekfulla humör.
Nedan den amerikanska trailern följt av korta rekommendationen från Criterion – och sedan filmrullen i sin helhet! Passa på att se den medan den ligger uppe på YouTube gratis för alla och envar att ta del av. Ja, så länge det där varar – dagar eller månader, det är svårt att veta. Men just nu är den tillgänglig, är översatt med engelska subtitles, och har som sagt bättre kvalitet än föregående versioner som legat uppe de senaste åren. Så dra igång YouTube-appen på din Apple TV, eller what ever device du använder och strömma på medan tid är. I övrigt önskar jag alla en trevlig helg och ser fram emot vinterolympiaden i Italien.
Man gillar Carol Sturka i tv-serien PLURIBUS. Är glad att jag väntade in de sista avsnitten av säsong 1 och istället tog dem i ett svep. Outhärdligt att glutta på bara en episod i veckan av den här smått briljanta tv-serien.
Så vad handlar den om? Jomen, den framgångsrika fantasy/romance-författaren Carol Sturka finner sig plötsligt vara den ensammaste och olyckligaste personen på jorden. Rent bokstavligt så. Hennes uppdrag blir att rädda sig själv och världen från ett intelligent rymdvirus som medför total samstämmighet och lycka för mänskligheten. Den utomjordiska intelligensen etablerar ett tillstånd där alla människor blir sammankopplade med varandra, där alla individuella och gruppmässiga skillnader suddas ut. Ingen är i konflikt. Allt liv respekteras. Alla arbetar i harmoni tillsammans mot en förhöjd form av medvetande – på bekostnad av individualitet, ego och allt annat underbart skräp som ingår i vårt DNA. Carol Sturka är undantaget och den som faller utanför mallen, kan man lugnt säga. Av någon anledning är hon resistent mot “rymdsjukan”, den som gjort att hon förlorat allt och alla och därför blivit världens mest plågade människa.
Som fri varelse, känslostyrd och unik individ – så finns det ju betydande moraliska och existentiella implikationer i en sådan drastisk utveckling. I alla fall för Carol som är kvarlämnad med sin sprakande mänsklighet bland alla nykonverterade som pangbom är strippade på sin gamla personlighet och istället har uppgått i ett allvetande och unisont medvetande.
Den invasiva intelligensen från rymden har alltså prompt gjort alla individer till en och densamma. De är alla nu förförande lyckliga, fina och goda, men också mycket känsliga. De kan inte ljuga eller skada någon levande varelse medvetet. Vill alla väl. Det enda som verkar hota dem är hätska och upprörda känslor såsom aggression och fysisk våldsamhet. Då börjar de skälva som tunnsådda tulipaner i störtregn, vilket ju likaledes är en omistligt mänsklig reaktion. Även om här upphöjd x 1000 i känslighet. Nåväl, aggression och negativt affekterade känslor kan kosta dem livet. Om så bara en “människa” utsätts för den typen av “dåliga energier” så riskerar miljoner av dem världen över att lida, eller rentav döden dö. Sedan har det enade medvetandet också ett annat problem.. Finns ett hot i form av hunger och svält för dem. Det medför dessvärre en slags protein-driven kannibalism, hehe – vilket Carol Sturka strax upptäcker.
Hon blir snart också varse att hon inte är den enda människan som är resistent mot rymdviruset. Det finns ett dussin personer till på vår planet som inte har påverkats, och hon söker givetvis kontakt med dem. Manousos Oviedo, en man från Paraguay är t.ex. minst lika motsträvig som Carol Sturka.
Den nya intelligensen forskar på varför de båda inte påverkas av viruset, och hur de ska kunna konverteras. Målet är att snarast få dem att ansluta till det enhetliga jordekollektivet och leva i en perfekt harmonisk gemenskap. Det skulle förvisso direkt lösa problemet med både Carols och Manousos ångest och ensamhet, och i praktiken göra dem lyckliga – men förstås också göra dem mindre mänskliga. Det faktum att de väljer att inte integreras ställer frågor om kollektiv och individualitet, om saliggörande förening och personlig utplåning, och om varför vår individualitet är värd att bevara även om kostnaden kan vara hög.
Japp, så nu ser man fram emot säsong 2 av den här snillrikt berättade överlevnadshistorien – lika delar komisk som spännande, skarp och snyggt inställsam på samma gång. Och Carol Sturka är fanimej en som stretar emot, fullt i nivå med Bob Hund!
L O G G F I G U R 