Nej, inga svindlande höjder personligen direkt, men jag såg i alla fall Wuthering Heights på HBO ikväll.
Ja, vilken av alla versioner är bäst? Ska man se Andrea Arnolds råare version från 2011, eller denna av Emerald Fennell från i år? Två helt olika rullar baserade på Emily Brontë’s roman från 1847, men båda är sevärda.
Men den här nya då? Jomen, det är lite för vackert, för snyggt, för tomt. Ibland med aningens för fläskiga ljudillustrationer. Ungefär så satt jag och funderade i typ 50 minuter. Men där nånstans blev filmen mer konsekvent i valet av estetik. Tog ut svängarna. Slog över i ett överdåd av tjusiga scenerier. Vågade nästan överge romanen och förlita sig helt på mindre återhållsamt bländverk. För att snart hitta den ursprungliga berättelsen igen, ge den nytt liv, utan att ge avkall på den estetiska figuren. I dramats senare del, med sina peak moments, vässas uttryck och stilistik till ytterligare. Om åtrå, lidande, kärlek och död. As it is. Förenklat, men också förtätat. Pompöst, men också passande. Det funkade för mig.
Sammantaget blev jag positivt överraskad, och måste rekommendera Wuthering Heigths anno 2026. Men kan samtidigt sympatisera med t.ex. gamle filmskribenten Michael Tappers recension. Eller i varje fall förstå. Visst går det att se på filmen på det sättet. Men som en pekoral? Jodå, men ikväll valde jag att se med andra ögon, och att faktiskt svälja det mesta med hull och hår!
Margot Robbie (som vi tidigare bl.a sett i finfina Barbie) och Jacob Elordi gör på det stora hela gott ifrån sig som de klassiska karaktärerna Cathy och Heathcliff.
Och vad man gillar mediets take on things! Film är allt lite punk när det kommer till att förvanska, förnya eller i bästa fall förädla gammal litteratur.
Sedan uppskattar jag Charli xcx soundtrack, och inte minst hennes mörkerstinna och tunga duett med John Cale i början av filmen. Singeln släpptes ju redan i januari, och albumet är bra överlag. Det har ni väl inte missat, era mesproppar?
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.