Värnhem är vitt

Värnhem är vitt och med sitt mått mätt vackert. Njuter av det klart, men inte av annat.. Hade ett skräckinjagande tinnitusutbrott den 27 december, fastnade på ångestkroken direkt, och sömnen blir lite av en mara med ständiga uppvaknanden. Men tänker att jag också har en viss erfarenhet, kan en del trick och förmår hitta ut ur det allra värsta så småningom. Det blir bättre. Ja, det inbillar jag mig i alla fall.

Och har faktiskt haft några bättre dagar här efter nyårsafton. Men tillståndet kräver en hel del vila + promenader och qigong. Trots den smällen så har det väl i stort varit ett hyfsat “jullov”, får jag ändå säga. Sett på pingis, på junior -VM i ishockey, har orkat socialisera lite och haft besök av C. från Lund. Vi tittade på de sparade och efterlängtade avslutande episoderna av Pluribus på Apple TV. Ja, Vince Gilligan‘s täta sci-fi/dramaserie med finfina Rhea Seehorn i huvudrollen. Pluribus är utan tvekan det bästa och mest intressanta i serieväg sedan Severance. Ja, i Apples filmfabrik som bara blir bättre och bättre, och växer så det knakar.

Vad mer att säga? Jomen, det är en stor glädje att se på tv-serier och filmer tillsammans med någon, även om jag inte har några problem med att göra det solo, kan ju nästan föredra det. En av mina favoritsysselsättningar med min son är t.ex. att diskutera och följa upp det vi sett var för sig. Men självklart också kul att dela tv-stunderna med någon, och speciellt om de har huvudet på skaft. Och alla skratten när man gluttar på nåt kuligt ihop! Så enkelt, kärt och guld värt!


Tre bra låtar idag!

Amanda Bergman på teven ikväll. Hon gjorde en tolkning av Nico’s fina These Days i spännande avsnitt 11 av På Spåret – och hon gjorde det med den äran. Inget går upp emot originalet förstås, men blev faktiskt rörd av Bergmans version tillsammans med husbandet Terra. These Days är lite av en nostatalgisk snyftlåt-light för mig, även om jag bara var 1 år gammal när den spelades in.

Sleaford Mods har släppt ännu en singel från kommande albumet The Demise of Planet X (16 januari). Duon supportas i No Touch av en sött körande Sue Tompkins (visuell/ljud-artist och vokalist för indie-akten Life Without Buildings. Och regissören Andrea Arnold har förtjänstfullt filmat musikvideon mitt bland den kantstötta lokalbefolkningen på ett slitet torg i Kent.

Avslutningsvis ett något oväntat, men lyckat samarbete. 33-åriga brittiska popsnöret Charli XCX tillsammans med den femtio år äldre John Cale ja, 83 år nu) i den tunga och mörkerstinna singeln House (featuring John Cale). Det blir klart riktigt bra. Låten är från hennes kommande soundtrack-album till filmen Wuthering Heights (kommer 13 februari).


På det nya årets andra dag önskar jag eder alla ett gott nytt 2026. Das war alles für heute!

/Jontemyra


Eckhart Tolle vill varken veta av skräckfilm eller bra musik


Satt innan idag och läste årets sista fysiska nummer av finfina filmtidskriften FLM med mina AirPods Maxisar på huvudet. En prenumeration som jag fått av min son i tidig födelsedagspresent. Fastnade i en välskriven artikel om skräckfilm av Charlotte Wiberg i publikationen, och lyssnade samtidigt på Wendy O. Williams i lurarna. Så far so good.

Blev lugn, engagerad och intresserad, och så skönt luta sig tillbaka i soffan en stund. Kändes som en efterlängtad prime time under en dag som annars varit trist och ganska körig.

Men sedan gjorde jag misstaget att ta en tur på ett av de större sociala nätverken, och fick av nån nån anledning upp några reels av sanningsgurun Eckhart Tolle i flödet. Hoho, en bedräglig liten filur som forfarande har hysteriskt många följare. Kommer ihåg hur jag och en ung böna från Åmål satt och förfärades av hans pladder redan 2006.

Jamen generellt, det är ju något med de där gamla New Age-nissarnas uttryck och världsfrånvända babbel som alltid irriterat mig. Tror mest att det känns illa när man noterar hur folk ansluter så lättvindigt. Den till absurdum upprepade lingon skaver för mig. Ja, när babblet så uppenbart verkar bidra till att göra folk aningens sinneslöa, skulle säga kulturellt och intellektuellt hämmade. Yep, inte konstigt då att det känns provocerande att få upp Tolle i flödet när man just suttit och läst spännande tankar om film, och dessutom med musik man gillar i lurarna. Det är väl sådan musik och sådana filmer han pratar om som toxiska – i videoklippet ovan, ja som han och säkert många av hans följare anser vara low frequency-material. Nämen, alltså, klart som korvspad att man blir av att höra honom sitta och förmedla sin onyanserade nyandliga sörja, som en slags global guru-variant av Siewert Öholm.

Hans statement är rätt klart i det korta klippet ovan: ”That can lower the frequency of your consciousness”. Hihi.

In my ass! Snacka om att sprida toxiskt material. Och för att parafrasera hans (och det stora flertalet av moderna mästare) gäspiga ”separating the ego requires becoming the ”observer” of your thoughts and emotions rather than identifying with them. Hihi, det där har alltid känts mer som separating the ego requires separating from Tolle, för mig. Att att en del fortfarande är så inne på honom och hans lära är lite häpnadsväckande ändå. Känns aningens provocerande när man försvarar honom med näbbar och klor utan att vilja skärskåda och diskutera det han egentligen säger, och framförallt ofta på det sätt han säger det.

🟣 Plusmeny: Enlightenment (2018)


”Lillebror” ist tot


Gamle tyske skådisen Udo Kier dog häromveckan. Blev 81 år gammal. Visst hade han lite av en klassisk, teatralisk stumfilms-look, ja med ansikte och ögon som från en annan era? Tänkte ofta att det fanns ett slags anakronistiskt skimmer över honom i de filmer och tv-serier jag såg honom i.

Kier fick sitt genombrott i Andy Warhol-produktionerna Flesh for Frankenstein” (1973) och ”Blood for Dracula (1974). Han spelade vampyrer framgångsrikt, och mer därtill. Och så hade han också ett kärleksförhållande med Rainer Werner Fassbinder minsann.

En speciellt minnesvärd roll gjorde han i Lars Von Trier’s Riget (1994), som jag förmodligen kommer att fastna lite i nu, känner jag. Där gestaltade han den morbida jättebebisen Lillebror – ett barn med demoniskt ursprung på fädernet (den djälulusiske läkaren Åge Krüger vars mordiska handlingar under 1900-talets början är centrala i tv-serien). När Krüger dog 1910 blev han en demon. Han åkallas senare av de spiritistiska doktorerna och professorerna på Rigshospitalet i 1990-talets Danmark, och återkommer till sjukhuset (i andlig form) i modern tid. Den diaboliske läkaren skapar då en avbild av sig själv i det nyförlösta barnet Frederik, som också kallas Lillebror. Krüger har avsikten att ta över hans kropp och fortsätta härja i den, som ju Djäfvular gillar att göra. Hans plan går dock i stöpet när Lillebror visar sig vilja annat än att vara Antikrist.

Lillebror-gestalten är faktiskt en smula intressant i Riget. Han föds svårt vanställd på Rigshospitalet i Köpenhamn och börjar snart växa i en oroväckande hastighet. Han blir monstruöst stor och lider av oerhörda smärtor i sin deformerade kropp. Lillebror tycks hantera det demoniska arvet efter sin far på det sättet.. Han låter ondskan ta form i kroppen istället för att riskera att den infekterar hans sinne, och lyckas därigenom också göra uppror mot fadern, ja Satan själv, och dennes planer för att använda sig av honom. Tolkning står fritt för alla och envar, men att han låter sin kropp lagra ångesten (här djävulen) inom sig blir tydlig för mig. Så är skeendet, det är så vi gör och ofta hanterar ångest – lagrar den i kroppen, som spänningar, som tinnitus, som självsvält eller bulimi. Så hanterar Lillebror sitt lidande och det mörka arv han är intimt länkad till.

Han är en mardrömslik, bisarr men också väldigt kär figur. Ja, han hinner faktiskt bli den klokaste och mildaste av själar under sin korta tid på jorden. Han älskar berättelser och anekdoter och tycker mycket om att prata med sina närmaste om allt det fina som han aldrig kommer hinna uppleva.

Nåväl, den lille morbide jättekillen lyckas alltså bibehålla de goda sidorna i sitt väsen genom att transformera de ondare till kroppsligt förfall och abomination. Han gör ståndaktigt och hjältemodigt motstånd för att bevara sin mänsklighet fram till det oundvikliga slutet – och framstår därmed som lite av en full blown offrande och rätt skruvad Jesusgestalt i serien. Udo Keir spelade honom riktigt bra, vad jag minns.

Det är säkert tjugo år sedan jag såg på Riget, men alla minns vi väl framförallt den arga svenska katten bland de jovialiska danska hermelinerna i den originala tv-serien – jamen Dr. Helmer (Ernst-Hugo Järegård). En ikonisk roll av en dito skådespelare.

Ok, nog om Riget, för det finns ju mer att se med den där tyske skådisen. Så checka upp honom! Han gjorde en rad sevärda roller. Spelade i verk av Fassbinder, Dario Argento, Lars Von Trier, Walerian Borowczyk, Robert Longo, Wim Wenders, Werner Herzog Paul Morrissey & Andy Warhol, och Madonna (under hennes erotica-period) m.fl. Upp emot 250 filmer och tv-serier blev det för Kier till sist. Så mycket att se för den nyfikne där.

Udo Kier föddes den 14 oktober 1944 i Köln och dog den 23 november i Kalifornien i år. Nekrologer och sammanfattningar t.ex. här:

⬤ Sian Cain, The Guardian: Udo Kier, German actor who starred in 200 films spanning Lars von Trier to Ace Ventura, dies aged 81

⬤ Glenn Kenny, Decider: The Weird And Wonderful World Of The Dearly Departed Udo Kier


Podcasts You Love From People You Trust

Det går i vågor, hur en lyssnar, men en lyssnar. Jajamensan, man har gärna poddar i örat.. Diskar, promenerar eller somnar till dem. Nedan några av mina favoriter just nu, och många sedan ett bra tag tillbaka. Apple Podcasts är den föredragna appen här, men samma finns väl på Spotify, förmodar jag, och några av dem på YouTube. Du pekar på, scrollar i, och väljer nåt att lyssna på.