Det går i vågor, hur en lyssnar, men en lyssnar. Jajamensan, man har gärna poddar i örat.. Diskar, promenerar eller somnar till dem. Nedan några av mina favoriter just nu, och många sedan ett bra tag tillbaka. Apple Podcasts är den föredragna appen här, men samma finns väl på Spotify, förmodar jag, och några av dem på YouTube. Du pekar på, scrollar i, och väljer nåt att lyssna på.
Tycker nog att senaste säsongen av HBO-mockumentären What We Do In The Shadows bereder mig mest glädje i veckorna här. Som alla tidigare säsonger av den skruvade vamppyrserien också har gjort (in alles 5).
Det här är en serie som är briljant och dum i en mycket trevlig mix. De fem huvudpersonerna i vampyrkolllektivet på Staten Island är alla lysande och jätteskojiga karaktärer i en så smart och charmig tv-serie att man smäller av. Den får verkligen inte missas, och kan väl bara älskas? Har ju skrivit om den förut, bl.a. här.
Men pratar vi ren skrattvolym och allvarlig smittorisk där, så har nog stå-upparen, komikern och poddaren Anton Magnusson stått för den tydligast hittills i år. Magnusson medverkar ju i podcasten Specialisterna (när hans psykiska hälsa tillåter det, som han är öppen med) tillsammans med komikerkollegorna Albin Olsson och Simon Gördenfors.
Ja, hursomhelst – hans reaktion och skrattattack på Simons Gördenfors felsägning i en passage av podcasten häromsistens var verkligen alldeles underbar. Gärdenfors, som själv ofta rättar folks språkbruk, råkade säga ”springtävel” istället för springtävling när han berättade en anekdot från högstadietiden. Då slog det slint för framförallt den humoristiskt – och överlag sympatiskt känslige Magnusson. Hur kul som helst!
I går fick jag en vykortshälsning från Céret i Frankrike och i kväll dimper det ner ett par glada tillrop från Sarajevo samt ett par andlöst vackra bilder från några på vift i Spetsbergen. Folk rör på sig. Jag också. I morse promenerade jag ner till Möllevångstorget i höstsolen. Köpte potatis, ett knippe krusig persilja och den minsta pumpan jag kunde hitta. När jag kom hem kokade jag potatis och pumpa, tillsatte koriander, persiljan, salt och peppar jämte lite mjölk och smör vilket blev till en mild god mos. Till detta åt jag en grov smörgås och en bit rökt makrill. Sedan fick kaffet puttra och lugnet lägga sig. Jag själv ock’ på soffan en stund. Jag roade mig med att plocka runt bland några spellistor i Apple Music innan jag nickade till ett slag. Skönt så. Senare under eftermiddagen kom min son upp för en kopp kaffe efter sitt jobb. Han tipsade om ett bra avsnitt av Lundströms bokradio från i våras som gått mig helt förbi. Ann Jäderlund, Stig Larsson och Thomas Öberg gästade programmet. Jäderlunds poesi hade berört honom, och Stig Larssons autofiktionella dikt Mani från 1985 hade fått honom att dra på smilbanden. Han kom ihåg att jag hade läst den för honom för en herrans massa år sedan, när han var typ 14. Här hör vi författaren själv läsa den:
Kaffet i vrångstrupen. Det är då inte svårt att tappa det goda morgonhumöret dessa dagar. Artikel om unga konstnärer i en reklamstinn kulturblaska på caféet. Unga konstnärer under utbildning. Självfallet då även deras roll som entreprenörer. Eller bara, faktiskt. För så är det ju idag att konsten ska skapa ekonomisk vinning och konstinstitutioner drivs bäst, ja piggast, av privata finansiärer. Väljer du att utbilda dig till konstnär förväntas du bidra till ett positivt företagsklimat. Konsteleverna pratar mer om vikten av att skapa kontakter inom näringslivet än om sin egen konst. Deras alster verkar också tradiga och ointressanta. Jag tänker att det är synd om konsten. Mer synd om konsten än om människorna. Minns författaren Stig Larsson heligt förbannad (och på kanelen) under en diskussion om konstnärlig kvalitet i SVT’s kulturmagasin Centrum (sent 90-tal).
Det är etter värre idag kan man konstatera. Kulturkonservativ fernissa och sponsorsbestyckade utställningslokaler jämte salongskvittrande bloggar med namn av typen ”Blåblek skymningsnatt” eller ”Långsamhetens vintergryning”. Rädda sig den som kan! Men hur kurerar man sig mot sådant? I stunden liksom? Jag kommer av någon anledning att tänka på Richard Kerns kortfilmskollektion ”Manhattan Love Suicides” och väljer att se Stray Dogs som en kommentar till den bisarra upptagenheten vi kan ha av ”den andre” i våra liv. Kern verkar hjälpa mot huvudvärken man kan få av den tillrättalagda samtidskonsten. Det ligger i antihållningen, tror jag. Den småskitiga estetiken, ljudspårets röriga klang. Vad jag saknar en del kulturyttringar från 80-talet.
Ett senilt museum
Konstkritikern, jazzmusikern och författaren Ulf Linde reflekterar över museum och konst. Klipp ur intervju i programmet Sommarprofilen 1987 (ca 1 min och 40 sek).
Om benlösheten
Den här passagen från intervju 2007 förtjänar ett eget klipp. Linde om rökstopp, operationskrångel och känslorna efter förlusten av sina båda ben. Stå ut med infekterade slangar och blodsprut ett tag och gläds sedan åt Lindes positiva sinnelag i saken. (ca 2 min och 50 sek.)
Programmet ligger i sin helhet på Sveriges Radio.
L O G G F I G U R 