Fredag. Oktober 23. Var och fikade med sonen på Östra kaffebaren i eftermiddags. Alltid trevligt. En timme med honom går snabbt. Vi snicksnackade om musik, jobb, hälsa, litteratur, tv-serier, upproren i Frankrike samt nya iPhone Duo från Apple som ser spännande ut, men är hutlöst dyr.
Gott också att ta vara på de sista soliga höstdagarna innan mörkertid rullar in. Det ska börja regna ikväll och läste att stormen Boelo är påväg västerifrån och väntas in under natten mellan lördag och söndag.
På tal om hösten.. Den danske poeten Søren Ulrik Thomsen pratade om den på Lousiana Literature häromdagen, ungefär så här:
”En av de saker jag verkligen tycker om med hösten är att man kan se förfallet. Man kan se hur löven faller. Träden som snart står helt kala. Och det blir mörkare. Det innebär att tanken på att saker och ting bryts ner och förvinner inte är något man behöver bära ensam. I någon mån delas sorgen och smärtan. För man kan se processen där ute i världen, i naturen. Det finns en känsla av lättnad i det. Det är också det jag tycker om med den gamla, slitna och patinerade staden. Man kan se döden, tidens gång. Man kan se hur byggnaderna har nötts av väder och vind. Hur förfallet tar vid. Idén om att allting måste vara så ljust och fräscht – den framstår för mig som aningens kuslig. Om mörkret inte hade tillåtits finnas någonstans utanför mig själv hade jag varit tvungen att bära bördan inom mig själv, enkom.”
Så det är ju en nåd att få en viss draghjälp.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.