Apples film och tv-tjänst får snart samma namn som företagets hårdvara. Tjänsten gör sig av med ”plusset” och kommer bara heta Apple TV, precis som den lilla svarta fyrkantiga pjäsen som många av oss har ståendes vid våra tv-apparater. Således upplagt för begreppsförvirring. Tycker för egen del att det är lite synd med namnbytet, för gillar tillägget ”+” rent grafiskt. Jaja. Skitsamma.
Apple TV+ har ju under de senaste åren utvecklats till en intressant strömningstjänst med starka tv-serier som Severance, Slow Horses och Ted Lasso m.fl. Och fler är att rekommendera och vänta in.
Den sjunde november startar PLUR1BUS – en sci-fi serie som utspelar sig i Albuquerque, New Mexico och följer författaren Carol Sturka som är den enda personen som är immun mot ett oförklarligt virus som förvandlar världens befolkning till nöjda och optimistiska medborgare. Låter lovvärt. Rhea Seehorn spelar huvudrollen. Henne har vi tidigare sett i prisade HBO-serien Better Call Saul.
The Studio och Platonic har jag gluttat färdigt på och tyckte om. Båda serierna har Seth Rogen i huvudrollen, han med lilla grymtande hä-hä-skrattet, ni vet. The Studio är galet intensiv och häcklar Hollywood-fabrikens hierarkier, branschens karriärhunger och är förstås samtidigt en del av densamma. Men smart och kulkul skildrat. Finns rikligt med tempomaxade, ångestfyllda och komiska scener. Och inte minst spelar flera filmproducenter och skådespelare skruvade versioner av sig själva, som t.ex. Martin Scorsese och Steve Buscemi. Serien kammade hem hela 13 priser vid Emmy-galan i september.
Platonic är mer småputtrig och avhandlar vänskapen mellan de forna ungdomsvännerna Sylvia (Rose Burne) och Will (Seth Rogen). Deras platoniska relation ställer till det för de flesta som omger dem. Deras täta vänskap och följderna av den är liksom grejen här. Skulle säga att Platonic är ett lättuggat och småkomiskt drama med vissa goa relationella brännpunkter. Inget omvälvande, men lätt underhållande.
Vi var på Malmö Dockteater i förra veckan. Såg Erik Holmströms skapelse Anette på Bastionen. En två timmar lång berättelse om en 63-årig tant som bryter upp från ett långvarigt, dystert äktenskap och får lust att prova sina av livet svedda vingar. Det går sådär för henne, men var en fascinerande föreställning. Både komisk, mörk och lite fin. Mer dockteater åt folket!
Gamla goa Sparks stod för musiken i Annette, Cannes-festivalens officiella öppningsfilm 2021. Det var mest därför jag ville se den, men har forfarande inte sett den. En del recensioner fick mig att tvivla. Men Fredrik Sahlin var ju faktiskt positiv i DN. Får väl ta och se den nånstans.
Jamen, Annett – den långa där i mitten som håller i bucklan. Lag-EM i pingis har just avslutats och tyskorna vann. Unga Annett Kaufmann har stormat fram på världsrankingen de senaste månaderna. Den här 19-åringen – men iskall blick i akvariefärgarde ögon – har i pingishagen en tydlig och osviklig tro på sin egen kapacitet. Är liksom inte så ängslig, kör mer bara på. I EM-finalen besegrade hon den 30-åriga rumänska Europaettan Bernadette Szocs, och det kändes mest bara följdriktigt och helt normalt.
I och med segern mot Rumänien i finalen (3-0) säkrade tyskorna sin tredje raka Europatitel och skrev pingishistoria. Triumfen får främst tillskrivas Annett som visade väg med sin seger mot Bernadette, men guld värda för Tyskland var också lagets båda veteraner Sabine Winter och Nina Mittelham som följde upp med varsin matchvinst. Harmoniskt landslag med trygga spelare och Gute Leune – ja gott humör. Det visade de bl.a. i samband med foto-skjutet efter prisutdelningen. Fan, jag är svag för bordtenniskommuniteten, särskilt landslagen. Det här är ju spelare som spenderar så omåttligt mycket tid med varandra i livet, i träningshallar och under turneringar. Tror det är värmen, vänskapen och förtroligheten som känns. Mellan spelare coacher och stab. I vår individuella sport manifesteras ju det där främst under lagtävlingarna, d.v.s. lag-EM och lag-VM.
Skrev ju en post om honom igår. Fick korn på den här radioinspelningen idag och vill följa upp, för att lätta upp stämningen.
Omgiven av sköldpaddor på Haiti sitter Jørgen Leth och svarar på frågor från lyssnarna i programserien ”Spørg Jørgen” på danska radiokanalen Radio24syv (2018). Programledare är Zissel Astrid Kjertum-Mohr som sägs vara den journalist som spenderat mest tid med Leth genom åren (utöver kommentatorkollegerna under Tour de France då). Nedan kronologi över frågorna som dyker upp i programmet (90 min). Så enjoy den gamle sure danskeren!
Om McDonald’s
Om favoritordspråk
Om social media
Om valfångst och valar
Om att skala räkor
Om Margarin
Om att gå på temafester
Om ananas på pizza
Om dagshumöret
Om Danmark som världens lyckligaste land
Om vad Haiti-borna undrar om Danmark
Om om det historiska förhållandet mellan Danmark och Haiti.
Om att spelare i det haitianska fotbollslandslaget bar artistnamn som Göring, Himmler och Hitler på sina matchtröjor under 70- och 80-talet
Om att tala i telefon och att folk är upptagna av sina mobiler
Om vad han tycker om den unge danske diktaren Yahya Hassan (som då var vid liv, men i fängelse)
Om den danske pølsen och pølsevagnen
Om att returnera dåligt tillagade maträtter på restaurang
Om lyckonummer och namnbyte
Om att försonas med den han fick sparken av på dansk tv2 efter Køkkens dotter-skandalen 2005
Om missionärsshorts
Om kristna missionärer på Haiti och voodoo-religionen
Om maten som serveras under intervjun
Om att skriva autografer och ta selfies med folk
Om vitaminer och kosttillskott
Om att ha sovit dåligt, känna sig lite ”grumpy” och iaktta sköldpaddorna
Om att ha fyra ting på matbordet och att inte kunna hantera problemet med sockerkaret.
Om sköldpaddorna, och hur de ser ut
Om David Lynch, Blue Velvet och om att ”drille”
Om Karen Blixen
Om kokainsmuggling
Om att vara singel
Om att vara sur och arg
Om relationen med tjänstefolket
Om att skriva email och om att använda smileys/emojis och förkortningar
Om fitness-center
Om han ägt en racercykel och om hans eget sätt att tävlingscykla
Om en blick kan vara för lång, vara för länge
Om Leonard Cohen
Om golf
Om skådespelaren Sean Penn’s räddningsprojekt efter jordbävningarna på Haiti 2010
Om danska politiker och den danska flyktingfientligheten
Om hur han förhåller sig till sin vrede, sitt temperament och att ”smadre” telefoner och skrivmaskiner.
Om den ekonomiska skillnaden och förhållandet mellan Haiti och Dominkanska republiken
Dansk media har varit extremt upptagna av att skriva minnesord och artiklar om Jørgen Leth som dog den 29 september. Han blev 88 år gammal. Leth var experimentell dokumentärfilmare, journalist, poet och författare och inte minst mångårig cykelsportkommentator. Idag begravdes han i Garnisonskirken i København. Pompa och ståt. 650 begravningsgäster. Stora delar av det etablerade och kulturella Danmark mötte upp. Skådisar, filmregissörer, författare, politiker, tv-värdar och gamla cyklister följde honom till sista vilan. Både Mads Mikkelsen, Thomas Vinterberg och Lars Løkke Rasmussen var på plats.
Jag fick först upp ögonen för Leth någon gång under 80-talet när jag såg hans suggestiva lilla kortfilm Kinesisk bordtennis (1972) på dansk tv. I samma veva läste jag hans diktsamling Sportsdigte (1967) Såg sedan porträttet av poeten Søren Ulrik Thomsen i filmen Jeg er Levende (1999). Thomsen, en dansk diktare som jag tilltalades av i ungdomen när firser-generationen slog genom, men som under de sista decennierna gjort en konservativt kristen resa som jag har svårt för. Jaja, skitsamma. På senare år har jag tagit del av Jørgen Leth’s egen diktgärning, framförallt hans eftertänksamma och ärliga dikter om åldrandet och kroppens förfall. 2019 hade han ett lovvärt musikaliskt samarbete med gruppen Vi sidder bare her, och så sent som i somras gav han ut sin sista diktsamling Zombie. Jag har ofta läst honom med stor behållning, framförallt under hans sena år då han verkade nå fram till ett mer direkt och naket uttryck. Samma kan faktiskt kännas av i hans tidiga filmer. Och med tanke på dem är det glädjande att det danska filminstitutet i dagarna lagt upp många av dem att se gratis här. Speciellt sevärd är den fina cykeltrilogin.
Det går inte att komma förbi Jørgen Leth’s kommentatorgärning för den danska tv-sporten genom åren. Han populariserade cykelsporten i Danmark med sina referat från Tour de France och Giro d’Italia. Det där kan man inte ta ifrån honom. Tittarna bjöds på sportunderhållning, kultur och livsfrågor i ett och samma kit. Han både roade och bildade den breda danska tv-publiken under nästan tre decennium. Där var han bra. Sverige har inte haft någon i närheten på sportsidan. Otaliga är de tv-sändningar om somrarna då jag och min vän Fredrik satt och kollade på touren med Leth som ciceron. Dansken var extremt närvarande under sändningarna, utan att bli för intensiv. Uttryckte sig fritt och associativt under loppen, refererade till kultur, arkitektur och historia, citerade modernistiska poeter och konstnärer. Och vi skrattade alltid gott när han t.ex. återkommande beskrev den colombianske cykelstjärnan Nairo Quintana som ”den lille colombianer”, hehe.
När jag nu läser och ser gamla intervjuer med Leth så slår det mig att han ofta nämner ordet nysgerrighed i samband med sin gärning. Japp, det är nog något med hans nyfikenhet och bredd som i perioder har tilltalat mig. Så tipset får bli att läsa en och annan av Jørgen Leth’s dikter eller ta en titt på hans filmverk – hvis du har tid og ro nok? Cykelsviten alltså smått magisk, men det finns gott att upptäcka i hans övriga verk också. Jag uppskattar t.ex. de gamla koncentrerade och antropologiska filmerna, inte minst ur tidsdokumentär synvinkel. Filmer som Livet i Danmark (1972), Den Legende Menniske (1986) och Den Perfekte Menniske (1967) är sevärda.
Det ska sägas att Jørgen Leth också var en rätt pompös och problematisk gubbe. Det blev ju en smärre folkstorm när Leth släppte sin självbiografi Det uperfekte menneske (2005). Han var vid den här tidpunkten dansk honorärkonsul i Haiti, och i boken beskriver han bl.a. sitt sexuella förhållande med en sjuttonåring (enligt haitisk lag minderårig), och relationen presenteras som något som Leth anser sig ha rätt till. Den unga kvinnan var dotter till hans kock i konsultbostaden. Att den vite mannen från det gamla kolonisatoriska pyttelandet uttalade sig om sina erotiska upplevelser väckte givetvis anstöt. Orden ”Jeg tager kokkens datter, når jeg vil” föranledde klart skandalrubriker i dansk press och han fick genast sparken från danska TV-sporten och även som konsul i Haiti. Även Sydsvenskan uppmärksammade turbulensen kring Leth. Den operfekta människan blev över en natt det perfekta svinet. Han hamnade i kylan i tre år, men togs sedan till nåder och fick tillbaka sitt tv-jobb vilket han fortsatte med ända fram till 2019.
Jag noterar att det skrivits väldigt lite om det där efter hans död. Snarare hyllas han unisont i alla nekrologer, och hans fadäser, tveksamheter och kolonialherrefasoner verkar vara som bortblåsta. Om man vill lyssna på den passage i boken som föranledde att han sparkades från sina jobb, så kan man på eget bevåg höra den här. Jørgen Leth har aldrig tagit avstånd från något som helst som han skrivit, varken förr eller senare.
Så Leth är inte helt lätt, men väger kanske inte heller så tungt som många gör gällande. Men han uppfattas i allra högsta grad som en kulturell enfant terrible i grannlandet och verkade ju t.ex. vara på god fot med diton Susanne Brøgger så sent som 2017 (se nederst). Två kulturpersoner med stora egon får man ju säga. Delar av samtalet är ett obehagligt intellektuellt haveri, inte minst när Leth och Brøgger kommer att prata om reaktionerna på Leth’s skandalomsusade bok från 2005, och kapitlet Kokkens dotter.
Så han gjorde det inte lätt för en att skilja på person och verk. Jag köper då inte hans fasoner i Haiti. Hans oförmåga att förhålla sig till händelserna och relationerna. Oviljan att bemöta kritik och diskutera sin roll – både på ett personligt plan och ur kolonialherre-perspektivet. Han stängde ner där, undvek att problematisera sitt beteende på ett rätt grundläggande sätt. Det känns ju beklämmande. Så ock’ den danska kulturelitens oförmåga att ta sig an diskussionen tydligare, att inte kräva mer rannsakan. Tvärtom bjöd man snart lättvindigt tillbaka honom in i värmen. De få röster som ser grisen i honom bör därför uppmärksammas. Läs t.ex. följande högst relevanta utsagor om den upphöjde kulturdansken nedan:
L O G G F I G U R 