Foundation på Apple Tv+ är en pampig, larger than life-sci-fi. En bombastisk historia med en invecklad men ambitiös handling, som belönar den som orkar hänga med i alla vändningar – imperier, fraktioner, tidsresor, robotik och hologram. Serien bygger på Isaac Asimovs klassiska romaner och noveller från 1940–50-talet.
Jared Harris briljerar som det matematisk-existentiella snillet Hari Seldon, grundaren av vetenskapen Psychohistory som gör det möjligt att förutsäga framtiden. Han är i början lite ensam som riktigt bra skådis i serien, men nånting händer i säsong 2 och 3. Då lyfter resten av ensemblen: Lee Pace (Brother Day) och Terrence Mann (Brother Dusk) blommar ut som representanter för den mäktiga Cleon-dynastin, och Laura Birn glänser som deras skötmamma – och universums sista robot – Demerzel. Handlingen blir tätare, konflikterna tydligare, och nu ser jag fram emot säsong 4.
Serien startade 2021, med den tredje säsongen släppt i somras. Att Mikael Persbrandt snabbt ersattes av danska Pilou Asbæk i rollen som den onde “The Mule” var ett lyckat drag. Och Brother Days hippieaktiga, hedonistiska vändning i senaste säsongen kändes pigg.
Det har varit mycket Bob Hund å det senaste. Bandet slog på stortrumman redan i fjol om sitt sista år som live-akt. Sedan har temperaturen bara stigit och stämningen trissats upp inför slutkonserten. Deras avskedsturné har varit ett veritabelt segertåg, med all rätt förstås efter deras långa och gedigna gärning.
Aj, vad det här gamla bandet kommer att vara saknade. Åtskilliga är minnena från deras konserter genom åren. Det käraste för mig är när jag nångång under sent 90-tal såg dem tillsammans med min då 12-13-årige son Love Storspov och hans kompis RävenOskar på KB. Pojkarna stod och dansade och hoppade runt mitt i grytan framför scenen. Minns deras svettiga och lyckliga nunor efter konserten. Tror att det var sonens första upplevelse av vad en rockkonsert faktiskt kan innebära. Att det blev Bob Hund som satte måttstocken var lyckligt, men har nog också varit småknäckande genom åren.. Att så ung få vara med om en sån glader, djuplodande och rock-epifanisk erfarenhet och sedan behöva jämföra den med mycket mer lama konserter framåt livet, hoho, stackaren. Nåväl, jag tror att han har fixat det rätt bra, och framförallt har han begåvats med ett gott öra för bra musik.
Ska sägas att han, sonen min – ja, den lille busen – fyller 40 år om en knapp månad! Hur gammal gör det inte mig!? Nåja, jag var tidigt ute med mitt pappaskap och är därför ännu inte lastgammal. Bara nästan. Är faktiskt jämnårig med den evigt unge, nätte och spänstige sångaren Thomas Öberg. Så heja oss här i fortsättningen!
De senaste dagarna har Bob hundarna valsat runt ordentligt i media inför sista spelningen vid Zinkensdamm i Stockholm. Fick korn på dem på både på SVT och TV4. Var tvungen att video-skärmdumpa inslagen p.g.a. sentimentalitet och varma känslor för bandet. Basisten Mats Hellqvist intervjuades tillsammans med Öberg.. Först av Tilde de Paula på TV4 och sedan av Per-Sinding Larsen på SVT. Jag körde ihop de båda intervjuerna till en sevärd 22-minutare nedan..
Det har varit överväldigande positiva skriverier om Bob Hund och deras avslut. Men inte bara. En av de vassaste och roligaste artiklarna skrev Eric Rosén i Aftonbladet i lördags. En besk kommentar om årets avskedsturnéer och återföreningar. Och faktiskt en kritisk röst mot Bob Hundarna. Kändes bra som motvikt till hyllningskören. Nedan en stingig och kulig passage ur artikeln.
Dagarna går. Åren går. Kent spelar fortfarande ”Om du var här” och Bob Hund spelar fortfarande ”Nu är det väl revolution på gång?”. Det är verkligen inte revolution på gång. Det är kryorock på gång. En frystorkad pojkkropp i Zorromask ropar i en orange trafikkon och det känns inte alls.
Hehe, det där måste ändå vara lite jobbigt för Thomas att läsa, men är väl en smäll han får ta innan han rusar som en tjur rakt in i nästa..
Hursomhelst – Bob Hunds avskedsföreställning på Zinkensdamm var fin och gripande och nu har folk börjat ladda upp klipp från spelningen på YouTube. Det gillar vi. Är bara att knapra i sig de allra sista smulorna av ett unikt band och av en 34-årig epok i svenskt musikliv. Man får hoppas att finalkonserten snart kommer att kunna ses i sin helhet, och i bättre kvalisort. Tills dess – håll till godo med några goa axplock från tuben.
I The Addams Family, originalserien från 60-talet.. Avsnittet ovan där lille sonen Pugsley skapar stor oro i familjen genom att gå med i scoutrörelsen – och mamma Morticia och pappa Gomez vänder sig till en psykiatriker för att få hjälp = roligt
Och på tal om Familjen Addams. Nu säsong av finfina tv-serien Wednesday med Jenna Ortega i huvudrollen ligger nu på Netflix. Har hört att den ska vara minst lika bra som den första från 2022/2023, och den var ju himla underhållande. Får man alltså se, så fort allt annat är sett.
Hade haft Allsång på Skansen i ögonvrån på Tv’n en dryg halvtimme ikväll när jag plötsligt upptäckte att jag var helt utmattad. Pernilla jävla Wahlgren alltså. Så intensiv och ofta enerverande lättsam. Två minuter senare sitter jag och gråter när de allsångar Olle Adolphsons ”Trubbel”. Sedan kom Tommy Cash och gjorde en lite sömnig version av sin braiga ”Espresso Macciato” men ändå! Vidare Jöback/Salo med slitet Anita Lindblom-nummer, samt Titiyo m.fl. Några kända gamla svenska örhängen från typ 40-talet också. Man blir rörd när man ser små barn sjunga med i dem. Och Annika Jankell och Anna Charlotta Gunnarsson sjöng 60-års jubilerande Melodikryssets signaturmelodi ”Tillsammans!”. Helt hysteriskt, men kärt.
Ok, inte så mycket hijabs i publiken inte. Men Özz Nûjens fiktiva muslimska Östermalmsfamilj från tv-serien dök i alla fall upp. Och under allsång-säsongen har man ändå kunnat känna SVT’s intention att vara inkluderande, mångfacetterade och kanske t.o.m. mångkulturella här och var. Det uppskattas.
Sedan sjöngs Ted Gärdestads ”Jag vill vara din ängel”, och så avslutades det hela med Rick Astley live! ”Never gonna give you up”, förstås.
Ska sanningen fram så bölade jag mig nästan hela vägen in i mål under kvällen.. Va, fan – av Allsång på Skansen! Konklusion: Är nog rätt darrig mentalt för tillfället.
Men tur att man inte var på plats i Stockholm. Det hade varit att fresta på i onödan. Programmet har ju en så intenzo och jobbig vibe, och om jag hade varit där hade jag nog hoppat in under en svensk flagga och gjort ironiska, spastiska nazze-hälsningar i ren protest och sedan förmodligen avlidit av biggo-stress inom ett par minuter..
Allsång är über-hurtigt, plågsamt generiskt och blont som fan. Men ändå var programmet bitvis fint att se ikväll. Förvånande att man orkar med det egentligen, men det är nog den däringa Sverige i kollektiva minnet- känslan, som letar sig in under bröstbenet och ja – känns.
I övrigt: Pernilla Wahlgren påfrestande, men inte lika jobbig som t.ex. den skränande Lotta på Liseberg. Henne kan jag verkligen inte se på ens en minut.
Wahlgrens styrka är väl att hon inte tar sig själv på så stort allvar. Dessutom tror jag att hennes manus har blivit bättre i år. Lite mer fyndigt än tidigare. Jaja. Hon gör i alla fall sin bästa säsong hittills som programledare, tycker jag! Hoho.
L O G G F I G U R 