Ingen lätt period i livet. Har en jättedöd pappa och nu en superdöd äldsta vän. Och den egna hälsan oroar. Och oron för andras. Men, men – en framhärdar ett tag till – ja, mellan bouppteckningar och extremt tunga rensningar av döda killars boenden. Fredrik hade ju samlat på sig en hel del grejer genom åren. Hade bott 31 år i sin lokal/ateljé, eller som han sa: min älskade bunker. Japp, den var ett fort för honom. Ett par gånger de senaste åren hade han förvisso försökt förvandla den till sin egen grav, men misslyckats. När han till sist tvingades lämna den för han blev vräkt, så lyckades han efter en vecka. Valde ett effektivt och brutalt sätt att sätta punkt. Den jäveln.
Jag, hans gamla mamma, en livskamrat och några vänner har hjälpts åt att röja lokalen under en dryg månad. Det var sista dagen idag. Flera lass med prylar, konst och möbler har bärgats och körts till olika adresser. I den eländiga sommarvärmen, ja hettan. Sånt sliter på en. Och när en också har sorgen och smärtan ovanpå utmattningen att bära runt på, så är man inte så stursk.
Men jag måste ju fortsätta på något sätt. Så nu får det vara nog, vännen – nu måste jag inleda processen att faktiskt släppa dig och gå vidare. Jag gillar världen för mycket för att inte. Det räcker liksom med att du hemsöker mig i mina mardrömmar om nätterna. Häromnatten hånglade du med min farmor och hjälpte mig att sätta på strumpor på min senile gamle far. Det blev ett udda par, två olika färger. En blå och en röd, tror jag. Fan kommer sakna våra prat om våra hiskeliga och humoristiska nattdrömmar också, slår det mig.
Jag har ju privilegiet att vilja fortsätta leva kvar någorlunda intakt.. Det finns ju bra saker att ta del av. Banalt, fint, intressant och rentav vackert att veta. Som att det i år är 45 år sedan Joy Divison släppte plattan Closer. Som att Debbie Harry fyllde 80 år häromveckan. Chockerande förvisso. Påminner mig också om allt det du var livrädd för. Som att bli gammal, om livets korthet, om vacklande hälsa, om mer lidande och smärta. Du var inget vidare på att späda ut den där fasan med lite ljusare stoff. Där var du krass, gav inte utrymme för några mer hoppfulla framtidsbilder – i alla fall inte när det kom till dig själv.
För mig finns det ett värde i att allt kan få fortgå, pågå. Säger inte att det är lätt eller speciellt fantastiskt, men känslan räcker ännu.. Så jag måste nog få förfäras av världen ett tag till, vet du. Och hänföras en smula. Ikväll var det musiken som blev viktig. .Som brittiska Kae Tempest nysläppta album Self Titled och varför inte Public Enemy’s dito Black Sky Over The Projects: Apartment 2025 som jag hörde ett par lovande spår från.
Och så fick jag korn på när Ingemar ”Ingo” Johansson sjöng Ack Värmeland du sköna och Hugo Alfvéns Roslagsvår (Johansson) i amerikansk tv-show hos proffsiga och klatschiga Dinah Shore. Året var 1959. Den hade du tyckt om, för du älskade ju faktiskt båda låtarna, även om vi sjöng den senare med en helt egen twist.
L O G G F I G U R 