Idag för 7 år sedan: Sjælen og kroppen undervejs

Sitter på en liten favoritbodega i centrala Köpenhamn. Här får man både röka och dricka. Så då gör jag det. Dricker kaffe, ska sägas. Men snart blir det nog en Hof.

Eftermiddag är på väg att övergå i kväll, och allt känns bra. Eller det känns – okey. Jag begär inte så mycket mer. Det är inte jätteviktigt att känna sig på strålande humör. Det kan dessutom bli så fasligt improduktivt. Men det händer ju ändå, och det är jag tacksam för. Men det är liksom inte det mest eftersträvansvärda tillståndet, eller det mest intressanta.

Man får försöka ha en viss själsro i sin livsresa. Oavsett. Känna av sin framåtrörelse, envist lita på den, även om den känns diminutiv, och även om den inte följer gängse norm för nit och flit. Släppa föreställningen om hur allt bör se ut, och inte söka mer och bättre, men vara i sitt shit. Stå ut i det sträva. Att det är gott nog. Eller som Fassbinder meddelar alldeles i början av sin film Rädsla urholkar själen: Das glück ist nicht immer lustig. Låter det depressivt? Japp, Es ist, aber nicht nur so.. ändå. För livet är väl i det stora hela som det brukar. Det finns mening att hämta. Eftersträvansvärt är ett tillstånd av intresse och engagemang. Om man orkar och kan. Följa det som sker, göra sig upplevelser här i världen. Och att mäkta med att reagera på den med nån form av expressivitet.

Och så vill man förstås ha hälsan, och känna ett relativt välbefinnande så man kan rymma både sig själv och andra. Det är en god idé att låta andningen fördjupas och sinnet stillas då och då. Yoga kan jag inte säga att jag praktiserar i min vardag, men jag är bekant med den klassiska Hatha Yogan och har deltagit på tre-fyra längre kurser genom åren. Men det händer att jag – förutom att spela ping pong – gör qigong. Inte så värst regelbundet, men dock. Jag gick en 3-månaders kurs för ett par år sedan. Qigong – rätt utfört – är provocerande långsamt och motståndet mot att ställa sig i position och ägna sig åt praktiken kan vara starkt. Sinnet protesterar å det kraftigaste, börjar mucka med en, och det där uppmuntrar till en nära nog obscen självscanning och självreflektion. Som väl visst kan vara nyttig, men jag tror att lagom är bäst när det kommer till den sortens övningar.

Folk i yoga- och meditationsfältet kan ibland kännas snäva. En smula inkrökta. Kanske kostar det en del att uppehålla sig i den typen av rum, tänker jag. Det verkar paradoxalt nog ibland grumla sinnet på vissa av utövarna. Gör en säkert mer balanserad och rikare på vissa sätt, men fattigare på andra? För en del hardcore yogafrälsta kan verkligen vara både irritabla och ängsliga. Och hur de på ett knepigt sätt svarar med taggarna utåt om man inte helt köper deras ljusstarka sätt att brytas mot världen, hoho. Som om de inte är så värst lyhörda över andras perception, ja när andra meningsbärande förhållningssätt än deras egna kommer på banan. En generalisering kanske, men min erfarenhet säger mig att det ligger något i den.

Men visst, själen ska ha sitt. Och som väl är finns det ju annat än qigong, yoga eller meditation (om man nu känner att det är en smula magert och fantasilöst) som kan vara prima att pyssla med. Som att njuta av att läsa en bok. Som att att ta en promenad i Kungsparken med en vän. Som att inte lägga ut något om den på Facebook. Som att sitta här på Sabines Cafeteria och tjuvyssna på barägarens babbel med stamgästen (ja, det går inte att undvika för de snackar högt som fan, helt ohämmat utan tanke på omvärlden – det är nog egentligen mycket danskt).

Vad mer kan man göra för att landa i sig själv? Igår satt jag och improviserade på ett gammalt piano, har alltid gillat det, ända sedan jag var en liten grabb. När man sitter så och spelar fritt. Hur alla ens år och åldrar då kommer till en, och man kanske stannar upp vid dem, ser livet som det varit, och som det är just nu. Att spela piano. Jo, det kan ofta ge en slags mild väsenkänning.

Och i morse – Zu Hause & hemmavid – bläddrade jag i den gamla svenska psalmboken minsann, innan jag åkte över till Köpenhamn. Valde avdelningen för böner vid särskilda tillfällen. Svenska Kyrkan när den är som bäst! Korta enkla böner och förböner, avsedda att ge stöd i livet och vardagen, när oro och svårt är. Alltsammans nära och down to earth. Den goda känslan av att liksom läsa med kroppen. Hur det kan ge tröst och lugn inombords. En liknande känsla av ro kände jag häromdagen när jag hälsade på en deppig och försupen gammal vän och vi satt och tittade på hans akvariefiskar. Det behöver liksom inte vara så himla heligt och ljust för att man ska ha det bra, snarare tvärtom.

Sedan vill ju kroppen användas förstås. Tidigare i veckan körde jag ett bordtennispass i Malmö IF’s proffsiga lokaler på Lantmannagatan. Det var ett tag sedan sist, men det känns alltid som att komma hem. I bästa fall samstämmigheten mellan kropp och sinne vid bordet. Att få lämna bekymmer bakom sig. Fritt dra iväg, slinka ut ur tillvarons och tidens bur en stund – bara med hjälp av skruv, fart och kroppskoordination. Befinna sig i ett extremt förtätat nu, som väcker livsandarna till liv.

Men nu sitter jag här, på en stol i Byen. Stamgästen i baren tackar för sig och släntrar iväg, och barägaren utbrister puha! (som danskar ofta gör när något blivit för mycket). Han ger mig en urskuldande blick för deras högljudda babbel. Sedan sätter han sig ner och börjar kolla i sin iPhone. Här är några gäster till i lokalen – en äldre man som dricker øl och läser Weekendavisen, och så två par – ett ungt, och ett medelålders. Båda behagligt lågmälda. Tack för det, och tack för mig.

Repost från 2019-08-15


 

Galleri Fula Måsen utanför Entré

Galleri Fula Måsen, nyöppnat pop-up galleri, precis utanför Entré på Fredsgatan 25. Har ramlat in i det under senaste månaden, speciellt för att de haft pingistema i lokalen ett tag. Torsdags- och fredagspingis med rack till alla minsann! Svag för det. I går och i förrgår hade de slutligen vernissage. Ja, dubbla sådana. Var där och kollade och pratade med en av initiativtagarna om projektet som verkar vara tillfälligt. Ett tidstypiskt lättsamt, småputtrigt och kortvarigt initiativ. Deras vernissage bjöd på hantverk, tryck, kläder och tilltugg, men ingen bordtennis tyvärr – pingisbordet var undanstuvat. Dock bra att det poppar upp lite små konstprojekt i hemkvarteren, även om pingistemat nog är det mest intressanta just här. Det borde de köra vidare på!

Värnhem är vitt

Värnhem är vitt och med sitt mått mätt vackert. Njuter av det klart, men inte av annat.. Hade ett skräckinjagande tinnitusutbrott den 27 december, fastnade på ångestkroken direkt, och sömnen blir lite av en mara med ständiga uppvaknanden. Men tänker att jag också har en viss erfarenhet, kan en del trick och förmår hitta ut ur det allra värsta så småningom. Det blir bättre. Ja, det inbillar jag mig i alla fall.

Och har faktiskt haft några bättre dagar här efter nyårsafton. Men tillståndet kräver en hel del vila + promenader och qigong. Trots den smällen så har det väl i stort varit ett hyfsat “jullov”, får jag ändå säga. Sett på pingis, på junior -VM i ishockey, har orkat socialisera lite och haft besök av C. från Lund. Vi tittade på de sparade och efterlängtade avslutande episoderna av Pluribus på Apple TV. Ja, Vince Gilligan‘s täta sci-fi/dramaserie med finfina Rhea Seehorn i huvudrollen. Pluribus är utan tvekan det bästa och mest intressanta i serieväg sedan Severance. Ja, i Apples filmfabrik som bara blir bättre och bättre, och växer så det knakar.

Vad mer att säga? Jomen, det är en stor glädje att se på tv-serier och filmer tillsammans med någon, även om jag inte har några problem med att göra det solo, kan ju nästan föredra det. En av mina favoritsysselsättningar med min son är t.ex. att diskutera och följa upp det vi sett var för sig. Men självklart också kul att dela tv-stunderna med någon, och speciellt om de har huvudet på skaft. Och alla skratten när man gluttar på nåt kuligt ihop! Så enkelt, kärt och guld värt!


JVM-Guld!

JVM i ishockey. Sverige vinner guld och 1,2 miljoner svenskar har kollat på sändningarna från USA. Man förstår varför. De här unga lirarna är så fruktansvärt bra. Det är roligare att se på JVM än seniorhockey. Mer skönspel. En kombination av att briljera tekniskt, ha superskills offensivt och att motståndarlagen inte riktigt har samma tyngd, försvarstyngd och stoppförmåga som seniorer. Lägg sedan till den ungdomliga glöden. Alltsammans blir till en gynnsam mix. Så har sett världshockey i över en vecka nu. Det har varit fantastiskt underhållande, och SVT’s tv-produktion superproffsig som vanligt, med Håkan Loob & Co i studion. Extrakul i år förstås eftersom småkronorna vann. Men ett av de snyggare målen gjorde nog tjecken Jiricek mot Finland..

Anette, Annette och Annett

Anette – docktanten

Vi var på Malmö Dockteater i förra veckan. Såg Erik Holmströms skapelse Anette på Bastionen. En två timmar lång berättelse om en 63-årig tant som bryter upp från ett långvarigt, dystert äktenskap och får lust att prova sina av livet svedda vingar. Det går sådär för henne, men var en fascinerande föreställning. Både komisk, mörk och lite fin. Mer dockteater åt folket!

⬤ Barbro Westling, Aftonbladet: Samhället är hårt för upproriska Anette, 60+

⬤ Malena Forsare, Sydsvenskan: Magin skapas med små medel hos Malmö Dockteater

Annette – filmmusikalen (2021)

Gamla goa Sparks stod för musiken i Annette, Cannes-festivalens officiella öppningsfilm 2021. Det var mest därför jag ville se den, men har forfarande inte sett den. En del recensioner fick mig att tvivla. Men Fredrik Sahlin var ju faktiskt positiv i DN. Får väl ta och se den nånstans.

⬤ Fredrik Sahlin, DN: Annette – en mustig musikal i moll och sliten skinnjacka

Annett – pingisspelaren

Jamen, Annett – den långa där i mitten som håller i bucklan. Lag-EM i pingis har just avslutats och tyskorna vann. Unga Annett Kaufmann har stormat fram på världsrankingen de senaste månaderna. Den här 19-åringen – men iskall blick i akvariefärgarde ögon – har i pingishagen en tydlig och osviklig tro på sin egen kapacitet. Är liksom inte så ängslig, kör mer bara på. I EM-finalen besegrade hon den 30-åriga rumänska Europaettan Bernadette Szocs, och det kändes mest bara följdriktigt och helt normalt.

I och med segern mot Rumänien i finalen (3-0) säkrade tyskorna sin tredje raka Europatitel och skrev pingishistoria. Triumfen får främst tillskrivas Annett som visade väg med sin seger mot Bernadette, men guld värda för Tyskland var också lagets båda veteraner Sabine Winter och Nina Mittelham som följde upp med varsin matchvinst. Harmoniskt landslag med trygga spelare och Gute Leune – ja gott humör. Det visade de bl.a. i samband med foto-skjutet efter prisutdelningen. Fan, jag är svag för bordtenniskommuniteten, särskilt landslagen. Det här är ju spelare som spenderar så omåttligt mycket tid med varandra i livet, i träningshallar och under turneringar. Tror det är värmen, vänskapen och förtroligheten som känns. Mellan spelare coacher och stab. I vår individuella sport manifesteras ju det där främst under lagtävlingarna, d.v.s. lag-EM och lag-VM.


Spørg Jørgen om alt!

Skrev ju en post om honom igår. Fick korn på den här radioinspelningen idag och vill följa upp, för att lätta upp stämningen.

Omgiven av sköldpaddor på Haiti sitter Jørgen Leth och svarar på frågor från lyssnarna i programserien ”Spørg Jørgen” på danska radiokanalen Radio24syv (2018). Programledare är Zissel Astrid Kjertum-Mohr som sägs vara den journalist som spenderat mest tid med Leth genom åren (utöver kommentatorkollegerna under Tour de France då). Nedan kronologi över frågorna som dyker upp i programmet (90 min). Så enjoy den gamle sure danskeren!

  • Om McDonald’s
  • Om favoritordspråk
  • Om social media
  • Om valfångst och valar
  • Om att skala räkor
  • Om Margarin
  • Om att gå på temafester
  • Om ananas på pizza
  • Om dagshumöret
  • Om Danmark som världens lyckligaste land
  • Om vad Haiti-borna undrar om Danmark
  • Om om det historiska förhållandet mellan Danmark och Haiti.
  • Om att spelare i det haitianska fotbollslandslaget bar artistnamn som Göring, Himmler och Hitler på sina matchtröjor under 70- och 80-talet
  • Om att tala i telefon och att folk är upptagna av sina mobiler
  • Om vad han tycker om den unge danske diktaren Yahya Hassan (som då var vid liv, men i fängelse)
  • Om den danske pølsen och pølsevagnen
  • Om att returnera dåligt tillagade maträtter på restaurang
  • Om lyckonummer och namnbyte
  • Om att försonas med den han fick sparken av på dansk tv2 efter Køkkens dotter-skandalen 2005
  • Om missionärsshorts
  • Om kristna missionärer på Haiti och voodoo-religionen
  • Om maten som serveras under intervjun
  • Om att skriva autografer och ta selfies med folk
  • Om vitaminer och kosttillskott
  • Om att ha sovit dåligt, känna sig lite ”grumpy” och iaktta sköldpaddorna
  • Om att ha fyra ting på matbordet och att inte kunna hantera problemet med sockerkaret.
  • Om sköldpaddorna, och hur de ser ut
  • Om David Lynch, Blue Velvet och om att ”drille”
  • Om Karen Blixen
  • Om kokainsmuggling
  • Om att vara singel
  • Om att vara sur och arg
  • Om relationen med tjänstefolket
  • Om att skriva email och om att använda smileys/emojis och förkortningar
  • Om fitness-center
  • Om han ägt en racercykel och om hans eget sätt att tävlingscykla
  • Om en blick kan vara för lång, vara för länge
  • Om Leonard Cohen
  • Om golf
  • Om skådespelaren Sean Penn’s räddningsprojekt efter jordbävningarna på Haiti 2010
  • Om danska politiker och den danska flyktingfientligheten
  • Om hur han förhåller sig till sin vrede, sitt temperament och att ”smadre” telefoner och skrivmaskiner.
  • Om den ekonomiska skillnaden och förhållandet mellan Haiti och Dominkanska republiken
  • Om han haft upplevelser av övernaturlig karaktär
  • Om att packa sitt bagage