Egentligen inte så konstigt att tillvaron frestar på. Världsläget gör klart sitt till, men där går det i alla fall att stänga av flödena, välja att inte se. Blunda och ge fan i, hoho, hur illa det än låter. Mer krävande då med dödsfall, ja två vänner.
Dessutom insatser långt utanför de egna gränserna för någon som varit ordentligt på sniskan, ja på väg att ge upp. Har varit extremt kämpigt att hantera p.g.a. larmande destruktivitet och absurt alkoholstinn svärta. Men ja, vad gör man som närstående? Jomen, så gott man kan, försöker lotsa rätt trots att det inte är så lätt.
För min vän ser det ut att gå vägen, men inget är säkert. Hen kan har vänt skutan, men ingen vet egentligen. Hen tvivlar. Jag tvivlar. Men vet att vi båda hoppas på att det ska lösa sig också, bli bättre. Och det är ju inte så himla grant att ge upp. Så vill man inte att det slutar.
I övrigt för egen del. Har inte funnits ork för så mycket annat på ett tag. Sammantaget ör det nu stopp och neddragna gardiner som gäller.. För att behålla sig själv. När man pressas övermaga i ett redan utmattat tillstånd så blir det tyvärr till sist som att nästan varje samtal man har blir jobbigt och krävande. Det är alltid en sorg att inte orka med saker som man vill. Så finns det ju ännu en 89-årig far som kräver omsorg och hjälp. Och en väldans fin, men något stressad son, som kämpar på med sitt – och några goda vänner till som inte har det helt lätt, men som väl är bär sitt armod med stor uthållighet och tar ansvar för sin livssituations mörker utan att hänfalla åt förlamande kraxighet, hehe.
Och please, håll hyfsad nivå i ert armod. Försök att inte blöda över och plåga era närmaste i vad fan ni är i. Men samtidigt tveka inte att vara ärliga och berätta om hur landet ligger om det är real bad, ja att då säga som det är. Jupp, det är knepigt, kan vara lurigt att hitta balansen där – det är ett arbete, ett gemensamt, åt båda hållen
Tack och godnatt. Nu dricker vi te.
L o g g f i g u r 