Lund som stad är allt lite knepig för mig. Men södra stadsdelen Klostergården (miljonprogrammet som byggdes redan innan miljonprogrammen började byggas.) har något visst. Där är grått, kargt och mest rått om vintern, men det är en prunkande grön oas under sommarhalvåret. Och den gamla skruttiga tennisplanen inbäddad av lövträden är kvar, med mer ojämn och gropig asfalt än någonsin förut. Men sedan är det ju alldeles för långt från KG till stadskärnan. Tar nästan 20 minuter att promenera in till Bantorget. Det har jag svårt att förlika mig med. Att det ska ta sån tid att känna av citypuls. Men visst, jag är bortskämd. Här i Malmö har jag 58 sekunder till Värnhemstorget – till café och bar, till ICA & Coop. Klockar in på 180 sekunder till den lika älskade som tragikomiska affärsgallerian Entré. Det är ju svårslaget i jämförelse..
Lund har förändrats under de senaste, säg tio åren. Har ju alltid varit en välmående stad, men nu är den mer posh och snobbig. Framförallt på de små gatorna i stadskärnan. Så etablerat och glassigt. Den välmående akademiska lilla staden Lund, som samtidigt är så stiff och präktig på ett återhållsamt och lite obekvämt sätt. Känner mig liksom inte så hemma där. Blir helt fjern när jag går omkring i citykärnan.
”Välkommen till vänliga Lund” stod det förr på en skylt vid infarten när man kom med bussen från stan (ja Malmö alltså). Den skylten är inte kvar, och jag känner mig inte heller speciellt välkommen dit, mer än till två adresser på Klostergården, så en får ta det onda med det goda!
Promenerade ner till Bantorget häromdagen. Innanför de stora fönsterna på ”gamla anrika Grand” sitter ”fint” folk som äter och dricker dyrt. Och utanför går jag och känner mig mest som pojken med svavelstickorna (an older version), skulle säga en arg, rentav förbannad version av honom. Men folk går dit. De går på Grand. Förmodligen tycker de att de är trevligt, de känner sig lite festliga, att det sätter guldkant på tillvaron, eller något. Vet inte hur de tänker, men jag vet att jag inte skulle sätta min fot där. Det är inte min värld.
Det är lätt att bli låg när en strosar runt i Lund. De nyare restaurangerna och kaféerna är dyra och förvånansvärt ofta tröttsamt inredda, som lite sökt ”fina” och klassiska men egentligen mest själlösa.
Och dagligvaruhandeln. Mat och förnödenheter är – i jämförelse med Malmö, Värnhem – absurt dyra. Med min inkomst hade det vara omöjligt att leva i Lund, i alla fall i ett singelhushåll. Coop (även på Klostergården) och ICA, har skyhöga priser. Willy’s håller ställningarna något så när, men i övrigt alldeles hutlöst kostsamt för denne, och därmed ohållbart.
Ja fan, blir deppad när jag tänker på typ prisbilden i Lund och jämför den mitt besök på superbilliga ICA Supermarket på Värnhem i förmiddags..
.. Så den hör bloggposten upphör nog mycket snart. Dessutom har jag att skynda mig ner till Värnhemstorget och se en skateboardshow. Sedan bjuder Matkärringarna på gratis lunch kl, 14. Det får jag inte heller missa. Och efteråt det kanske jag ska unna mig en eftermiddagsöl för 46 kr på nya Family Pub på Sallerupsvägen. Det billigaste 40 cl fatet öl jag hittar i Lund kostar 85 kr. Bara en sådan sak. Det gör det ju inte direkt mer attraktivt att åka dit.
L o g g f i g u r 