Jag bär med mig två nydöda bakom bröstgallret. Min far och min gamle vän F. Så det var med sorgtyngda och egentligen alldeles för prematura steg jag gick runt på Rörsjöstadens årliga Loppis häromdagen. Men så blev det.
Samtidigt.. Det var sol och jag behövde komma ut och röra på mig. Och vad gör man inte för en glad och positiv kvinna som man håller mycket av och som gillar loppisar som attan.
Rörsjöstadens loppis är rätt spektakulär. Måste verkligen rekommendera den inför kommande år. Skulle tro att typ trettio husgårdar i tvärgatorna längs med Kungsgatan öppnade upp sina portar för försäljning. Och vi lyckades t.o.m. göra en hel del fynd! Hon mest förstås. Jag några få.
Det kändes också som något bra att göra tillsammans. En smula liv istället för död åtminstone. Och sol och försommarvärme.
Men man ska ha ork också. Jag har en tendens att lätt övertrassera på det kontot. Om sanningen ska fram så var jag inte helt närvarande. Nix, är inte i mig själv, snarare långt utanför eller bortom.
Efteråt var jag också helt dränerad på kraft och somnade i soffan hemmavid. Herregud, jag har mist min bästa kamrat för mindre än en vecka sedan, och kort dessförinnan min far. Död, sorg och stress står på i systemet. Jag är helt fjern. Alldeles för mycket prat och babbel med folk på den däringa loppisen. Alldeles för många steg i kvarteren där F. aldrig kommer att dyka upp igen. Nä, nu måste jag försöka rå om mig själv. På något sätt.
L o g g f i g u r 