Man pratar gärna om twitter och andra sociala nätverk plattformar för opinionsbildning, som en nagel i ögat på makten, men i ärlighetens namn måste man väl ändå säga att den nageln inte river speciellt djupt. Bloggarna hade ungefär samma status tidigare. Bland de snabbskrivande mer samhälleligt inriktade krönikörerna finner man i dagsfärska betraktelser en snudd på abnorm upptagenhet av det offentliga samtalets alla schatteringar. Man möter upp i både samförstånd och missförstånd i varandras flöden för att få sin åsikt klarlagd, och man slår villigt knut på sig själv för att hjälpa andra till insikter som man har. Många är jättekuliga och slagkraftiga. De kvickaste av dessa bereds plats som krönikörer i någon dagstidning. Många nätkluster har en skarpare blick och för resonemang som är mer djupgående än det som debattforum och politiker presterar. Trots det så känner man nästan aldrig att makten utmanas på allvar.
Den sociala webben har delvis kommit att lieras med en framställning av det egna – sedda – jaget och framstår i mångt och mycket som ett drivhus för ett gödande av detsamma. Bekräftelsebehov och framgångsdrömmar skriks ut öppet eller döljs bakom en brokig väv av skojfrisk snappines, inredningsdetaljer, kulturell fernissa och lättviktiga journalistiska utflykter i upphaussade webbforum. Sådant underminerar givetvis vår motståndskraft och vi riskerar att drivas med i det degenererade mänskliga gytter som sönderkramade egon och en sprakande, men nära nog infantil mediasfär utgör. Det känns nu allt en smula otidsenligt att peka på att det finns en problematik som är knuten till mängden information som sköljer över oss – hur vi bryts mot den och vad vi väljer att göra av den. På såväl ett samhällelligt plan som på ett mikroplan tycks något förlorat. Rösterna är många och sammantvinnas till ett spretigt tjatter som vänder det konstruktiva samtalet ryggen. Det finns liksom inte så mycket ideologisk stamina längre. Jo, på en del håll – rasism och hat växer sig starkt på räliga sidor som Avpixlat med en tydligt antiintellektuell hållning. Och det där sprider sig sakta men säkert. Retoriken fångas upp av både nya och etablerade partier och letar sig tamejfan alltmer in i diverse facebookflöden, märker man. Mörka krafter är i gryende. Det är sorgligt.
Mitt i den allmänna ivern över att uppdatera nyheter och avhandla ämnen skingras motståndet mot rådande maktstrukturer och statliga våldsmekanismer. Den politiska makten behöver oftast inte lyfta ett finger för att försvara sig. Politiska beslut som hade varit omöjliga för ett par år sedan genomdrivs relativt enkelt och tillåts slå rot i systemet. Protesterna framstår som vaga och ebbar ofta ut helt – om de inte lyckas leva vidare i någon mer eller mindre isolerad hörna av webben där man mest vädrar sitt missnöje sinsemellan. Det verkar pågå en omedveten men likväl komprometterande kohandel mellan de som kritiserar makten och de som har den. Kanske är det i praktiken så att de flesta engagerade twittrare, bloggare och politiska debattforum på nätet fungerar kontraproduktivt och maktkonserverande, oberoende av vilken ideologisk utgångspunkt de har. Allt bereds förvisso plats och får finnas, men allt mindre får verkligen fäste. Självbedrägeriet har blivit rumsrent, det glappkäftande babblet – ett politiskt korrektum.
L o g g f i g u r 