Lundafödd placerades jag i en överbliven lunchkorg i Staffanstorp. Numera bor jag i Malmö. Min relation till Lund är god. Inte finns det någon akademisk koppling – men caféologisk, idrottslig, musikhistorisk och psykodynamisk. I modern tid släkt- och familjerelaterade band. Visst är Lund präktigt i överkant ibland, men man behöver ju inte ta del av allt. Inga större problem att hålla det där stången; fakulteterna, duktigheten. Professor i ditt. Professor i datt. Ideon. Innovation. Företagspark. Det är alltid precis lika skönt att dimpa ner på Värnhem efter en överdos Lund – som tvärtom. Malmö kanske är mer spännande som promenadstad med sin större mångfald av miljöer, men det är rogivande att flanera runt i Lund. Den överskådliga lilla stadskärnan är koselig. Botaniska trädgården. Stadsparken. Lund kan kännas så vänligt. Speciellt i förmiddagsljus och skymningstimme; en välgörande air som på ett enkelt och självklart sätt lyfter fram sådant som är av gott och hyvens. Och så stadsbiblioteket med Martas café förstås – en kanelbulle och en kopp kaffe i lugn och ro där är en guds gåva. Så här sitter jag nu, och vill då rakt inte vara någon annanstans. Kalle på Spången, tänker jag. Varför tänker jag det? Kan det bero på uteserveringens trädäck? Det glada i namnet Kalle eller rimmet på “stången?” Spången, det är något helt annat, det ligger ett par mil norröver – där träffades folk från när och fjärran, och där passerade också postdiligensen som gick mellan Klippan och Höör.
Kalle på Spången – filmen
Martas Café
L o g g f i g u r 