Byen har sedan ungdomen haft en positiv effekt på mig, men Danmark har ju känts längre bort än någonsin under pandemin. Vilken lyx det var att kunna lämna Malmö för Köpenhamn när helst en ville. Saknar helt enkelt en del sammanhang och människor, caféer, barer och platser där. Men danskarna har ju öppnat upp nu och har du intyg på att du har antikroppar mot covid-19, inte är smittad, eller är färdigvaccinerad – så är du välkommen över sundet. Vaccinationspass finns att hämta ut här sedan några veckor tillbaka. Jag får andra sprutan nästa vecka och tänker att det får bli någon tur så snart den är tagen. Firar detta med en repost från 25 september 2019 som startar med glatt humör i Köpenhamn, växlar över till depp och utmattning i Malmö och ändar med fundering om empatisk brist hos välbärgade.
”När man går längs med långa Amagerbrogade passeras man av snabbcyklande köpenhamnsbor i en strid ström. Danskarna är glada i sin cyklar, och dansk tv eldar på intresset genom att varje sommar direktsända Tour de France. Alla etapper och lite till. Under de tre veckorna som loppet pågår stiger antalet tighta (oavsett kroppshydda) cykeltrikåer i stadsbilden, må ni tro. Och även hastigheten på cykelbanorna ökar markant – ja så pass att t.o.m. framflygande elcyklister under perioden blir förbikörda av intensivt pedaltrampande racer-wannabees.
Det tar ca 45 minuter att gå ner till vimlet på Købmagergade från Amager/Sundby. Idag fick jag plussa på med en dryg halvtimme för att jag stannade till på Th. Sørensen för ett smørrebröd och en kopp kaffe. Jag gick sedan genom city, upp till Nørreport och vidare in en bit på Nørrebro innan jag vände. En ordentlig tur, och upplivande – för köpenhamnskorna är flörtiga, mer så än malmöitiskorna. Jag är nog inte oäven heller – om jag har en bra dag, vilket jag nästan alltid har när jag är här. Idag tog jag speciellt med mig en kvarstannande blick på Dronning Louises bro och ett spjuveraktigt leende vid Christianshavns torv. Vad sådant kan förgylla en promenix!
Sedan kom jag att tänka på hur annorlunda min promenad i Malmö kändes häromveckan. Jag var trött och känslig. Hade sovit illa, liksom mer dvala än sömn, och flydde snart in på ett café och pustade ut. Hoppades på att inte möta några bekanta, eller någon som jag ville göra ett gott intryck på. Det är klart tråkigt att vara nödd och tvungen att gömma sig för att inte dräneras på ork, men ibland har man inget val. Och några flirtiga blickar var det inte tal om att varken ge eller ta emot i stan. Inga gäckande små stopp i tiden. Snarare log gamla män med käpp milt och medlidsamt mot mig – som om de kände igen sig, mindes sina egna år där jag nu har mina.
I vissa lägen kan jag vara riktigt bra på att dra ner på mitt uttryck och min personlighet. Ser det som en god förmåga. Att svälja sin rikedom. Stänga ner butiken, och självfallet motsatsen – men håll med om att det ju också är lite av en konst, om än ibland oönskad, att lyckas reducera sitt naturligt öppna jag till en morbid korsning av bister saltstod, ung blyg viol och gnisslande gammal järngrind på fygande sandslätt, i typ Utah. Visar man den sidan för folk brukar det snart bli tydligt vem som är att räkna med.. Så skiljs agnarna från vetet, hoho..
Jag pratade om det med några kompisar häromdagen – när ens mångfacetterade jag får stryka på foten, när ens nyanser glider över mot grått och man inte på topp. Hur det då är en gemensam sak att kunna identifiera varandras tillgångar. Och så kom vi att tala om att det i bekantskapskretsen i regel är de fattiga och sjuka som är mest empatiska och har bäst gehör inför andras finare toner. De mer välbärgade vännerna kommer inte upp i samma nivå där (det finns som väl är ett par undantag). Det verkar helt enkelt vara så att de med mest pengar på banken tycks minst benägna att rymma andra. Nu är det kanske inte direkt någon hemlighet att rika personer är mer ogina än fattiga, men skulle du ändå tveka om sambandet så finns det numera forskning härom. Så inte fan är det den välbeställde som visar dig intresse eller lägger huvudet på sned och frågar dig hur det är, i alla fall inte med någon större innerlighet”.
L o g g f i g u r
L o g g f i g u r 