Byen har sedan ungdomen haft en positiv effekt på mig, men Danmark har ju känts längre bort än någonsin under pandemin. Vilken lyx det var att kunna lämna Malmö för Köpenhamn när helst en ville. Saknar helt enkelt en del sammanhang och människor, caféer, barer och platser där. Men danskarna har ju öppnat upp nu och har du intyg på att du har antikroppar mot covid-19, inte är smittad, eller är färdigvaccinerad – så är du välkommen över sundet. Vaccinationspass finns att hämta ut här sedan några veckor tillbaka. Jag får andra sprutan nästa vecka och tänker att det får bli någon tur så snart den är tagen. Firar detta med utdrag av repost från 25 september 2019 som startar med glatt humör i Köpenhamn och växlar över till depp och utmattning i Malmö.
”När man går längs med långa Amagerbrogade passeras man av snabbcyklande köpenhamnsbor i en strid ström. Danskarna är glada i sin cyklar, och dansk tv eldar på intresset genom att varje sommar direktsända Tour de France. Alla etapper och lite till. Under de tre veckorna som loppet pågår stiger antalet tighta (oavsett kroppshydda) cykeltrikåer i stadsbilden, må ni tro. Och även hastigheten på cykelbanorna ökar markant – ja så pass att t.o.m. framflygande elcyklister under perioden blir förbikörda av intensivt pedaltrampande racer-wannabees.
Det tar ca 45 minuter att gå ner till vimlet på Købmagergade från Amager/Sundby. Idag fick jag plussa på med en dryg halvtimme för att jag stannade till på Th. Sørensen för ett smørrebröd och en kopp kaffe. Jag gick sedan genom city, upp till Nørreport och vidare in en bit på Nørrebro innan jag vände. En ordentlig tur, och upplivande – för köpenhamnskorna är flörtiga, mer så än malmöitiskorna. Jag är nog inte oäven heller – om jag har en bra dag, vilket jag nästan alltid har när jag är här. Idag tog jag speciellt med mig en kvarstannande blick på Dronning Louises bro och ett spjuveraktigt leende vid Christianshavns torv. Vad sådant kan förgylla en promenix!
Sedan kom jag att tänka på hur annorlunda min promenad i Malmö kändes häromveckan. Jag var trött och känslig. Hade sovit illa, liksom mer dvala än sömn, och flydde snart in på ett café och pustade ut. Hoppades på att inte möta några bekanta, eller någon som jag ville göra ett gott intryck på. Det är klart tråkigt att vara nödd och tvungen att gömma sig för att inte dräneras på ork, men ibland har man inget val. Och några flirtiga blickar var det inte tal om att varken ge eller ta emot i stan. Inga gäckande små stopp i tiden. Snarare log gamla män med käpp milt och medlidsamt mot mig – som om de kände igen sig, mindes sina egna år där jag nu har mina.
L o g g f i g u r
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.