Skön promenad längs med Kungsgatan och runt en stund på Värnhem i eftermiddags. Följde upp med en inköpsrunda i favoritgallerian. När solen lyste in genom de stora fönsterglasen på bottenvåningen av Entré så stannade jag upp och tog ett foto av det ymniga ljuset.
Satte mig sedan på bänken vid den gamla torrlagda fontänen, ja den som nu länge varit fylld till brädden av gröna plastväxter istället. När jag hade suttit där en stund och moverat i ljusbadet så dök en 1600-tals dikt av poeten Paul Fleming upp i skallen. Förmodligen p.g.a. påsk och kristen kontext. Gick genast hem och lyssnade på den, på An Meinen Erlöser. Hörde den för drygt tio år sedan i tyska lyrikpodcasten Das Bondage Projekt (nu nedlagd). Jag spelade in spåret från programmet för jag tyckte om uppläsningen. Postade på bloggen 2010, tror jag. Nu har jag överfört till den youtube och fick lust att dela på nytt.
Passande poesi i stridig påsktid klart, men An Meinen Erlöser funkar fint året om. En av mina favoritdikter på långa listan faktiskt. Högt placerad. Varmt uppskattad. I all sin nöd och allvarlighet. Ja, här flamsar vi då inte med påsken, era jävlar.
Och oavsett om en är troende eller ej, så kan vi väl samsas om att den här dikten är ovanligt vacker och känns i hjärteroten. Uppläsningen i kombination med det stegrade musikarrangemanget gör sitt till. Aningens publikfriande kanske, men väldigt snyggt. Sedan är ju tyska språket i sig Wunderschön’t.
Paul Fleming (1609-1640). An Meinen Erlöser
Erhöre meine Not, du aller Not Erhöhrer,
Hilf Helfer aller Welt, hilf mir auch, der ich mir
selb-selbst nicht helfen kann; ich suche Trost bei dir.
Herr, du hast Rat und Tat. Dich preisen deine Lehrer,
wie du es denn auch bist, für einen Glaubensmehrer.
Ich bin desselben leer. Hier steh’ ich, Ich steh’ hier.
Erfülle mich mit dir und deines Geistes Zier.
Er ist es, Er dein Geist, der rechte Glaubensmehrer.
Arzt, Ich bin krank nach dir. Du Brunnen Israel,
dein kräftig’ Wasser löscht den Durst der matten Seel’.
Auch dein Blut, Oster-Lamm, hat meine Tür errötet,
die zu dem Herzen geht. Ich steife mich auf dich
du mein Hort, du mein Fels. Belebe, Leben, mich.
Dein Tod hat meinen Tod , Du Todes Tod, getötet.
L o g g f i g u r 