Fint med den nya plaketten på trottoaren vid Södervärns Vattentorn. Men ”Lufs” hette egentligen Paul. Det var så, som Paul – snarare än Lufs, jag kände honom. Han kom ibland och besökte mig i min allra första lägenhet på Möllan, en etta med kokvrå på Falkenbergsgatan 4A. Jag var bara 16 år när jag hade den. Jag bodde längst ned i huset. Hade fönster ut mot Simrishamnsgatan. Han knackade på rutan, jag öppnade och han hoppade upp och klättrade in genom fönsteröppningen. Mest förmiddagar vad jag kommer ihåg, för babbel, frukost och frallor. Vi hängde alltid där i min lilla lya – jag, min sons mamma (2 år senare), och min bästa vän som var Malmös sötaste punkare på den tiden. Japp, unga var vi. Paul betydligt äldre än oss, kanske upp mot de 30, eller mer, jag vet inte riktigt. Men han gillade oss och våra frukostar. Han hade ofta sin gitarr med sig, men kunde knappt lira, så jag visade lite ackord och så. Han bara garvade, hade oerhört svårt att sätta dem. Var liksom alltid för otålig och uppe i varv.
Paul var en egen kille, rätt speedad och vanligtvis lite av en virvelvind, men alltid varm. En glad skit med pliriga ögon och anarkistisk livshållning. Därför gillade man ju honom instinktivt. Vad som egentligen dolde sig under ytan var han mer förtegen om. Efter typ ett år bara försvann han. Minns att det pratades om hispan, men ingen vet väl vad som egentligen hände. Här ett fint foto jag tog på honom när vi var på vift i city.
L o g g f i g u r 