Hiphop-veckan forsätter, och blir visst längre än så. En vecka för dig är kanske som en månad för mig? Men vad spelar det för roll. Ett svenskt namn till måste nämnas utöver Yung Lean, och det är Bob Dylans mer okände bror från Dalarna – Prop Dylan. Han har just släppt ett ett nytt engelskpråkigt album som heter Bushido Code och det är inte pjåkigt alls. Dessutom är beatmakern och mästersamplaren Apollo Brown från Detroit inblandad i flera spår på plattan. Så coolt indeed.
Med sina influencer från bl.a. den amerikanske East Coast-scenen har Prop Dylan rönt en del internationell uppmärksamhet. Han släppte sitt första album 2007. Samarbetade 2013 med bl.a. biggo-producenten DJ Premier och underground-rapparen Talib Kweli. Så på nån vänster har lång och trogen tjänst banat väg in i finrummen för dalmasen.
Prop Dylan heter egentligen Per Norén, är 39 år och bor i Borlänge, hihi, men det funkar, och han blir bättre från år till år. Inte är han någon elaking inte, men han har känsla för den musikaliska formen. Jag gillar hans fläskiga och muskulösa sound. Nästa steg hade varit att vässa lyricsen, blir aningens mindre amerika-svängig i artikulationen och skippa lite av I’m the best rapper-klichéerna, fast det är väl som att svära i kyrkan i hiphop-svängen att föreslå något sådant.
Kom här ikväll – jämte Prop Dylan – att lyssna på brittisk hiphop i spoken wordiska Kae Tempest, men också artister som Tyrone Healy, Jack Wolff, Loyle Carner m.fl. Hur man kan uppskatta den rikare textfloran och mer återhållsamma viben i rappen.
Prop Dylan har en lätt personlig och lagom socialrealistiskt engagerad agenda textmässigt. Det kan ju kännas hemtrevligt – ja väldigt svenskt – i varje fall när en kommer från drogstinn och vapenladdad amerikansk hiphop. Men något mer krut i de personliga utsagorna och next level av udd i diskbänksrealismen hade varit intressant att få ta del av. En gnutta mer desperation och jävla nödvändighet. Något mindre manér. Eller kanske bara andra manér? Men hur något i den vägen skulle se ut vet bara han.
Hur som helst är soundet på plats, och samplingarna, ja där gör han ett guldjobb. Måste ju gilla någon som samplar Carole King’s platta Tapestry från 1971. Det gör Prop Dylan i sin bouncy-bappande The Cardinal Sin pt.2 från 2013. Från nya albumet gillar jag framförallt det skönt biffiga spåret Golden Handshakes. Alles och lite till nedan.
L o g g f i g u r 