På tal om Delia Derbyshire. Hon skrev ju också tjusiga ledmotivet till klassiska brittiska Sci-Fi-serien Dr. Who (1963- present). Den familjevänliga långköraren till tv-serie har faktiskt haft sina stunder genom åren. Trots att den ibland blir lite glyttig, så kan den också vara rätt fyndig, smart och underhållande.
Engelsmännen älskar att följa ”doktorn” som reser runt i sin intergalaktiska telefonbox ”the Tardis”, och dimper ner i såväl dåtid som framtid för att rädda mänskligheten eller något annat behjärtansvärt. Hela tretton skådespelare har gestaltat doktorn sedan starten på 1960-talet. Ja, hen får ju en ny kropp och ”regenereras” när döden kommer. Det brukar alltid bli extra spännande i serien när det vankas dödsögonblick och ny inkarnation.
Jag har långtifrån sett alla säsonger, men årgångarna 2005-2017 var ganska bra, liksom trevliga. Minns Christopher Eccleston som den nionde doktorn, och kanske framförallt David Tennant som den tionde. Matt Smith var inte så pjåkig som den elfte heller. Sedan har jag inte sett mer. Den senaste inkarnationen spelades av Jodie Whittaker (2017-present) som också var första kvinna i huvudrollen. Läser nu att nästa doktor nyligen har blivit utsedd. Han heter Mizero Ncuti Gatwa och är en Rwanda-skottsk skådis som vi bl.a sett i Sex Education på Netflix. Juhupp. Fan, får snart catcha upp här med Dr. Who, känner jag.
Sedan är det ju alltid thrilling att återse doktorns ärkefiender: The Daleks.. Den förtvivlat ursinniga soldatorganismen som inifrån sina bepansrade och burkiga skal (inuti är de små bläckfiskliknande blobbar) ropar ”Exterminate! Exterminate!”, och är universums farligaste och mest nådelösa väsen. De är så befriande arga på nån vänster, och deras paniskt pitchade röster blir lätt beroendeframkallande.
Häromveckan dök de upp i jubileumsparaden för Queen Elisabeth i London. Tidigare har de intagit the Proms. Så Dr. Who och The Daleks är forfarande biggo och typ ”national treasure” i det lite bisarra Storbritannien.
L o g g f i g u r 