Stora leksaksdagen

Idag har jag gått i barndom och varit på leksaksaffärsinvigning på Entré. Där slog Leklust upp portarna i Magasin 17’s gamla lokaler. Många glada barn där kan jag säga! Lite synd på Magasin 17 klart, som man hade vant sig vid att ha till hands. De hade lite av det mesta när man behövde nåt. Men jaja, man får nöja sig med att det inte är vilken leksaksbutik som helst som öppnat, utan Malmös största! Leklust är jättebiggo!

Prismässigt kändes butiken inte så himla billig. En liten pytteleksaksbil av den typen jag skulle kunna tänka mig att sitta på golvet och ”ööönna” med kostade 59.90 kr. Annars imponerade sortimentet av spel. Och bollar! Utöver leksaker fanns det lite panduro/konstnärstjoflöjt samt papper, pennor och kontorsgrejs. Det kan ju också vara bra.

I brist på nya egna småbarn, eller barnbarn – ändå bra att ha en leksaksaffär nära då syskon- eller vänbarn fyller år! Jag har ju en egen son, men han är lite för gammal för att hänga med där nu, för han är 37..

Ack ja. Tiden då han var liten var den bästa, roligaste och mesta värdefulla i mitt liv, så ung pappa jag var. Oerhört korkat att inte ha försökt upprepa den. Nåväl, hade väl senare en chans eller två, men just då kändes det märkvärdigt knepigt, vilket säkert hade med livsläge, men också en hel del skygglappar att göra. Det berodde också på att kvinnan inte kändes helt rätt, det får ju sägas.

Det var först några år senare, när jag började närma mig 50-årsåldern som jag åter fattade grejen med att ha barn (på det rätt kloka och lite lustfyllda sätt jag hade haft som 20-30-åring). Och då kom faktiskt också en längtan efter familj för första gången i mitt liv. Lite sent, yep, dessvärre.

Det är rentav förskräckligt att tänka tillbaka på hur jag under flera år kom att följa den dominerande norm som säger att ditt liv hindras och beskärs av att skaffa barn, när det i själva verket låter sig göras utan frihetsförlust och våld.. Hoho, jo ok, lite då, lite våld, men va fan, folks!? Att livet, möjligheterna och jaget istället berikas och levandegörs av att bli förälder bör nog lyftas en smula.

Ofta var det typ rena hugskott som hindrade mig att se det.. Som att jag tyckte barn var skräniga eller ouppfostrade, eller att jag irriterade mig på föräldrar som var undfallande och hade trubbel med gränserna. Hur lätt det är att missa grejen för egen del liksom. Sedan insåg jag att de flesta vänner och bekanta hade gjort resan med barn/familj utan att hindras det minsta. Bibehållit sig själva och sin frihet. Vuxit och njutit sina liv och sina barn.

Well, samlad insikt: Jag känner precis likadant som Martin ”E-type” Eriksson som i sitt sommarprogram på P1 i år uttryckte följande:

”Åren har gått och jag har inga barn, och jag sörjer det på riktigt, de barn jag aldrig har fått”.

Blev helt träffad av det. Vi är ungefär jämnåriga. Han ett år äldre än vad jag är, ser jag nu. Så var det med den saken.