Copenhagen Cowboy på Netflix. Regissören Nicolas Widding Refn (tidigare Pusher, Drive, The Neon Demon m.m.) har beskrivit den som ett tillstånd av ”sorg, synth och neon”, det tycker jag stämmer ganska bra. Några recensenter har tyckt att den är seg och långsam, men när jag ser den kommer jag från Claire Denis saktfärdiga men intressanta Sci fi-film High Life på Mubi. Kanske är det därför jag inte upplever CC som långsam alls? Alltså, visst, den har inte bråttom, men är ju också intensiv, lite som en Kaurismäki-film på sinnesutvidgande stoffer. Copenhagen Cowboy är atmosfärisk, men inte utan udd, och så är soundtracket mysigt och värt att lyssna på.
Vi befinner oss i en misogyn och obehaglig dansk värld. Mot kriminalitet och trafficking jämte skruvad överklass-ondska står Miu (Angela Bundalovic) – vår androgyna huvudperson och ”lyckoamulett” med mystiska superkrafter. Det onda i Copenhagen Cowboy är utstuderat och överdrivet, lite pekoral ibland, men slår inte helt över i – eller jo, men inte inte på något ointressant sätt. Och grisljuden som genomsyrar serien är ju faktiskt på sin plats, känns adekvata, som pekande något riktigt dåligt och helt sant i den danska nationalkaraktären, hoho.
Miu’s utstrålning fick mig förresten att tänka på Stina Ekblads karaktär Ismael i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander – kanske inte hans mest lysande verk direkt, men som 16-åring blev jag betagen av Ismael vill jag minnas. Det blir jag också av Miu i Copenhagen Cowboy. Måste också nämna den danskkroatiske skådisen Zlatko Buric som spelar skumraskadvokaten Miroslav väldans bra.
Den andra just nu rätt hypade serien är The Last Of Us på HBO, baserad på tv-spelet från 2013. Regi står Craig Mazin för (senast Chernobyl). Efter två sedda avsnitt övertygar den inte. Postapokalyps och zombies i alla ära, men här känns det mest tröttsamt och konformt. Man har helt enkelt fått högre krav på en genre som nog behöver vila sig för att komma igen. Den känns rätt uttömd och uttjatad. Pratade med min son (som spelat tv-spelet) och han var inne på samma spår efter att ha sett första avsnittet. Ja, vi hade ungefär samma tankar om tv-serien som Rasmus Landström i Aftonbladet häromdagen, så läs det istället för att få en klarare bild av serien.
Och på tal om zombies. Nu är ju den ikoniska zombiesåpan The Walking Dead slut. Under tolv år och elva säsonger har vi rört oss från King County till Atlanta, från The Farm, The Prison och The Kingdom till Terminus, Alexandria och till sist hamnade vi i det skruvade samhället Commonwealth.
Kvaliteten i tv-serien har varit skiftande genom åren, men tillräckligt många säsonger har varit så pass bra att den välvillige fastnat. I den sista hade manusets vässats, och jag tyckte de fick ihop det riktigt bra,
Japp, jag gluttade t.o.m. på den livesända avslutningsfesten i New York i samband med visningen av det sista avsnittet i november. Tv-seriens stora fanbase har också varit trevlig att följa. Den täta relationen mellan skådisarna och fansen är liksom fin (om än lite småfjompig). Ta t.ex. en titt på teamets sista samling på NY Comic Con. Det var nästan rörande ju.
Så nu är TWD över – men ändå inte.. För det kommer några spinoff-serier snart. Centrala karaktärer följs upp: Rick & Michonne får en gemensam serie som heter just så, och mångas favoritkaraktär Daryl (sympatiske Norman Reedus) får en egen: Daryl Dixon Series som kommer utspela sig i Paris. Han förväntas där tampas med de mer avancerade zombiesarna som dök upp under den avslutande säsongen av moderserien. Dessutom får vi också följa otippade duon Negan och Maggie i The Walking Dead: Dead City. Och så fortsätter väl den gamla spin-offen: Fear of The Walking Dead.
Så ingen nöd på zombiedöd 2023.
L o g g f i g u r 