Jag döljer ingenting, absolut ingenting… Till och med badrumsvågen står fullt synlig här i hörnet och vill herr skattuppdrivningsinbördsmannen väga sig, så väl bekomme! Skrivmaskin och säng och matverktyg och sina böcker får man visst behålla, har jag hört? Tavlan är på kredit, och futuralfiktioner har jag inga liksom väckarklockan inga fjädrar, almanackan inga blad. Tjasomsagt, beklagar, beklagar, beklagar. Adjö.
Något i tonen i det avslutande partiet i Majken Johanssons roliga dikt Husrannsakan får mig att tänka på den belgiske författaren, poeten och konstnären Henri Michaux. Eller snarare på hans bisarra och alldeles lysande karaktär Plume i boken En viss Plume (Un certain Plume,1930).
Plume satt på restaurang och åt när hovmästaren kom fram, betraktade honom allvarligt och med en låg, hemlighetsfull röst sade: “Det som ligger där på er tallrik finns inte på menyn.” Plume bad genast om ursäkt.
Japp, det är så Plume har det. Det är få som slår honom på fingrarna när det kommer till underdånighet. Han får böja på huvudet inför i princip allt utanför den egna kroppen, och hamnar oupphörligt i prekära situationer, råkar ut för det ena dråpslaget efter det andra. Samtidigt hans orubblighet, triumfen i själva uthärdandet, mitt i den egna viljans totalkollaps.
Plume vill inte ta plats, och det finns något otillbörligt och subversivt att inte göra anspråk på att bestämma och föra – att inte vara det minsta “framåt” utan tvärtom vara oförmögen att välja annat än utsattheten, att reducera sig själv till ett intet och dessutom ständigt ursäkta sig. Plume har förvisso ett par skepnader till, men underordnandet i en slags skruvad ultrazenbuddhistisk acceptans av sakernas tillstånd är ett centralt personlighetsdrag. Det blir ofta komiskt så klart.
Och skulle man se den lidande Plume utifrån en kristen horisont så har vi här en liten man som inte bär sitt stora tunga kors på axlarna – nä, nä, han har det mer instoppat i munnen, inspjälat och spjärnande mot kindväggarna, med hakan släpandes i gatan och sitt ansikte förvridet i en vulgär och förvånad grimas, hooho.
Så nu – för allt vad du gör i världen – läs ett par av Henri Michaux’s kortnoveller om Plume och skatta dig lycklig över dina små bekymmer, det liv du lever och den tillvaro du har. För det kan alltid bli värre.
⬤ En viss Plume finns att köpa på Sanatorium Förlag
Eller bekanta dig med honom lite mer först:
L o g g f i g u r 