Kort om film & tv här ikväll

Slötittade på SVT Play ikväll. Såg gammalt. Ett missat avsnitt av På Spåret och ett av Carina Bergfeldt från februari. Gäster hos henne var operasångerskan Marianne Eklöf Törnblom och hennes son ”superpoddaren” Edvin Törnblom. Har inte koll på någon av dem. De var rätt intensiva och flamsiga.

Tommy Körberg och Kalle Lind var också gäster. Kalle är en trevlig bror duktig, men trots allt – en bror duktig, och såna har jag alltid haft rätt svårt för.

Som helhet stressade tv-programmet mig – gästerna, tugget – vilket inte hindrade mig från att få bli tårögd när Tommy Körberg sjöng Stad i jävla ljus. Men det där var nog mer beroende på nån slags soft spot, och känslosamma tentakler. Jamen, du uppfattar ett visst mått av en persons lidande, sjuklighet, ålder och mänsklig kamp ändå. Blir lite rörd – trots att det förmodligen är en rätt pompös typ med stort ego som sitter i soffan och babblar – när han plötsligt är i sitt rätta element och ja, tar ton..

Annars, filmnytt: Jacob Lundström har slutat som redaktör för sitt skötebarn FLM, Sveriges bästa filmtidskrift. Filmkritikern Olga Ruin har tagit över, och det blir ju säkert bra det med. På tal om FLM. Vad man saknar deras podd FLM-podden som kördes av Jacob tillsammans med Charlotte Wiberg för några år sedan. Den var bra den! Filmspotting: FLM-podden.

Sedan är ju Wiberg alltid läsvärd, vare sig man läser henne i FLM eller på Twitter, eller i Expressen, DN, Opulens eller på hennes Substack. Och hennes verstand på skräckfilm är alltid trevligt att ta del av. Senast reagerade hon på SVT’s kortfilmssatsning skräcknatt här i sommar.

⬤ Charlotte Wiberg i Magasinet Konkret: Ge oss mer skräckfilm värd namnet!

Får också rekommendera Oscar Westerholms recension om norrbaggen Kristoffer Borgli‘s film Sick of myself. Den fick mig att sukta efter ett snart besök på Filmstaden.

⬤ Oscar Westerholm, FML: Sick of myself är äckligt effektiv om bekräftelsebehov

Och vad mer. Vet inte hur stort fan jag varit av tv-serien Black Mirror på Netflix, men ibland småputtrig ändå väl? Den nya säsongsutgåvan är inte lika bra som ett par av de föregående, men för all del – se den ändå. För allt är inte svagt. Som vanligt i Black Mirror så handlar det om alternativa universum för hela slanten. Jag tyckte att episod 3 och 5 hade något. Kanske flera, har ännu inte sett alla. En fördel med serien är ju att avsnitten är helt självständiga och att man kan hoppa in och se ett var man vill.

Den tredje episoden, Beyond The Sea var rätt underhållande. Den handlar om två astronauter i konflikt i rymden – och deras artificiella kopiors liv – meanwhile on Earth. Den ena astronauten spelas av Aaron Paul, som vi också sett som karaktären Jesse Pinkman i Breaking Bad och i uppföljande filmen El Camino.

Den femte episoden Demon 79 – är en morbid och lite lustig historia med politiska undertoner. Ung engelsk kvinna bördig från Indien får kontakt med en demon som ser förskräcklig ut, men just därför kvickt tar sig skepnaden av sångaren Bobby Farrell i gamla discogruppen Boney M (!). Ja, för att blidka och inte skrämma bort henne. Det är ju skojigt. Nåväl, disco-demonens egentliga ärende: Han ska se till att hon utför tre mord på kort tid – annars går världen under i ett brinnande kärnvapeninferno, yep!

---