Det går bra för Svart Ridå. En hyllad debutplatta och ett välförtjänt genomslag på livescenen under 2023, och bandet har gott om spelningar inbokade för 2024.
För några veckor sedan spelade de på Debaser i Stockholm inför 700 personer – som förband till indiebandet Terra, men var i ärlighetens namn mer intressanta än huvudakten. Någon i publiken filmade konserterna och lade upp på youtube (se nedan), och tack för det!
Svart Ridå bildades av väninnorna och barndomskamraterna Tuva Gustavsson (bas/sång) och Moa Svanström (gitarr/sång) från Ronneby.. Nu bor de i Malmö och duon har blivit en trio sedan de fått in Kajsa Westergren från Höllviken på trummor.
Jag sitter i soffan hemmavid och gluttar på konserten. Det här är ett ungt och eget band som funkar oerhört bra både på platta och live. Formen och uttrycket är genomtänkt utan att vara sökt. Svart Ridå är själfulla, mörkerstinna, melankoliska och de låter tungt och mycket. När jag ser/hör den gitarrexplosiva och basdönande refrängen i låten ”Slutet är här” får jag en impuls att sträcka upp armen och knyta näven som om jag var på konserten.. Riktigt bra schwung och gung där minsann..
Redan som duo lät Svart Ridå mycket, förvånansvärt genomarbetade och hade ett tydligt och stort sound, men att de nu fått en trummis är väldans välkommet. Den nya sättningen ger Moa Svanström ett större spelrum för sitt drivande och inspirerade gitarrspel. Hennes elektriska svador blir man i det närmaste knockad av, och japp, hon måste väl ändå vara den coolaste gitarristen i landet just nu!
Svart Ridå har trots sin ungdom en säker form och mogen ton. Har en kvalitet som känns – tror elden, känslan av nödvändighet att lira. Trion verkar ha en kompromisslös hållning utan ängsliga funderingar om vad de ska bli när de blir stora. Det finns uppenbarligen en stark beslutsamhet – liksom en nöd och ett äkta behov – om att hålla på med precis vad de gör just nu, och ta det därifrån. Ska allt bli spännande att följa dem.
Dessutom är deras texter bra, och Tuva Gustavsson förmedlar dem självklart med sin raka men samtidigt känsliga och oförställda sångröst. Flera av spåren är skrivna redan när de var 18-19 år, vilket också imponerar – men är väl egentligen bara åldersadekvat för ynglingar som har lite koll på vad de håller på med, tänker jag. Men tillhör då inte vanligheterna att yngre svenska band är så drivna och framåt som den här trion väl.? Jamen, Tuva, Moa och Kajsa i Svart Ridå är nu i 23-24-års åldern och visar fanimej att det finns hopp om ungdomen!
⬤ Relaterad post: Musik från Östra Kaffebaren
L o g g f i g u r 