Tipsade min syster om det här bandet när vi lunchfikade häromveckan. Nämnde att deras låt Viderkol (jiddisch för eko) är så pass vacker att den borde ha begravningslåt-status, varvid hon genast gjorde en anteckning om det i sin iPhone: ”Musik på min brors begravning”. Som svar på det uttryckte jag nog ett besvärjande ”tvi tvi”, men uppskattar hennes realistiska och lite morbida sida ändå.
Blev varse Black Ox Orkestar’s musik i soundtracket till prima tv-serien What We Do In Shadows på HBO för några säsonger sedan. Ja, den flerfaldigt Emmy-nominerade och prisade mockumentären om ett roligt vampyrkollektiv på Staten Island, som alla bör se, och som jag skrivit om flera gånger förut.
Såg häromdagen att två låtar av bandet har letat sig in mellan synthspåren på top-10 av mitt Apple Replay för 2023. Förutom Viderkol även låten Perpetual Peace. Är inte förvånad. Det kan gå rörelserysningar genom kroppen när jag lyssnar på dem, inte minst Viderkol. Blir berörd av den tjusiga melodin, och sångaren och pianisten Scott Levine Gilmore’s varma och samtidigt maxiblödiga och rörelsefyllda röst. Jessica Moss’s violin och stödsång gör sitt till. Svag för arrangemanget som sådant.. Ja, hela middevitten. Sättningen här är piano, basklarinett, basfiol, och violin.
⬤ Black Ox Orkestar på Apple Music och på Spotify.
Hittade nu två bra liveversioner på youtube. Den ena har hyfsat ljud och innehåller en kort presentation av låten av Gilmore. Här är den.
Black Ox Orkestar – Viderkol (Museum of Jewish Montreal, dec 2022)
I den andra videon – från en konsert i Brooklyn, New York – framträder, utöver låten, också den lilla publiken på stället. Det blir finfint, tycker jag. Jomen, se den unga mamman som står och rör sig mjukt till musiken med sitt barn på magen medan hon stryker hens hår. Väninnan som tittar på dem, och lika ömt klappar henne på axeln.
Hoho.. Medveten om sockersöt tolkning och knasigt detaljmode här nu – så jag fortsätter! Notera killen i det nedre högra hörnet som tar en klunk öl, reser sig och försiktigt banar sig väg genom publiken. Han passerar förbi mamman med något artigt ursäktande ord, och uppmärksammar barnet med ett glatt leende. Några sekunder senare vänder hon sig om och tittar lite nyfiket efter – honom?
Oavsett – är det inte bra vackert med människorna? Vad vi kan vara fina ändå! Ja, tror livet bara – så flawless victory på det, trots allt – tills det inte orkas med längre, tills det är över och slut. Men kvar är ju då dessa ekon.
L o g g f i g u r 