Promenad idag. Gamla män med käpp ler milt och medlidsamt mot mig, som om de känner igen sig, minns sina egna år där jag nu har mina.
2019
Var väl i någon slags betraktelse över nuet och livsläget just då. Inte har det blivit lättare eller ljusare sedan. Accelererande mörker och dysterhet. Inga frågetecken runt det egentligen. Egenläget har varit obarmhärtigt oroligt och ovisst länge, och världsläget är bedrövligt och nedslående. Men det ska sägas – det finns en del personliga glädjeämnen, men i ärlighetens rätt mycket tråkigheter kvar. Känner mig nedkopplad. Inte känslolös inte, men något uppgiven. Orken är körd i botten. Mer så än för några år sedan. Det är bara att konstatera.
Saker blir inte bättre, men det där är komplext. För det finns ju trots allt rörelser i annan och bättre riktning. Men det kan också gå åt andra hållet..
.. Som här runt nyåret. Ett par dagar lyssnade jag inte riktigt på kropp och sinne. Hade haft några nätters riktigt dålig sömn i kombination med mycket att stå i dagtid. Som ett brev på posten fick jag ett tinnitusutbrott dagen innan nyårsafton. Det bara smällde till i skallen. Trodde att det var slut med sådana. Det var flera år sedan sist.
Förvisso haft tinnitus hela tiden, men på en lägre och mer levnadsbar nivå. Så det faktiska läget nu: Ich habe ein sehr negativ und schreiende Turbinenhalle in meinem Kopf. Höga frekvenser. Plågsamt. Perceptionen uppfukkad. Kroppen reagerar med ångest och stress. Vaknar av oljudet eller av att kroppen reagerar på detsamma.. Hur magen, diafragman sugs in av sig själv av ren och skär ångest. En slags inverterad och mörkerstinn variant av den indiska yogans harmoniska Nauli Kriya-rutin (se nedan).
Tro det eller ej, men den övningen hanterade jag typ 1986. Inte som den fullblodsproffsiga nallen nedan, men hyfsat. Nu hanterar jag annat.
L o g g f i g u r 