Tinnitus är en gåta. En klurig en. Kronisk tinnitus kan ju ha många olika anledningar, och det finns inte heller någon direkt bot. Det finns olika nivåer av åkomman, och vi är många som har den. De flesta måttligt. Andra mot självmordets gräns.
Jag har rätt stor erfarenhet av tinnitus, kan givetvis tillägga dessvärre, men samtidigt har den gett mig insikter som jag inte vill vara förutan. Det kanske låter konstigt, men trots att den har pinat skiten ur mig och klassas som highest level och kronisk, så har resan inte bara varit plågsam, men medfört en hel del självkännedom.
I samband med mitt första massiva utbrott för drygt tio år sedan tog jag kontakt med hörselenheten för att få hjälp. Det råder jag alla som upplever sin tinnitus som ångestfull och handikappande att göra.
Jag fick träffa en erfaren och klok audionom, som jag utreddes av och gick till under ett par år. Säg en gång i veckan under den akuta fasen, sedan en gång i månaden och till sist en gång i kvartalet. Jag fick också KBT-behandling, både i grupp och individuellt med psykologer från hörselenheten.
Gruppterapin var till en början lite av en skräckupplevelse. Jag var den enda nydrabbade. Flera av de andra deltagarna (vi var typ tio personer) hade haft tinnitus länge. En man var i 70-års åldern och hade levt med det i 30 år, men nu dippat rejält efter ett plötsligt nytt utbrott, d.v.s. en kraftigt förhöjd nivå som inte ville ge med sig. Han hade stora sömnsvårigheter och en stark ångestproblematik direkt kopplad till den nya ljudnivån. En annan, en kvinna i 40-års åldern, uppgav vid vårt andra möte att hon hade börjat planera för att ta livet av sig själv genom att slänga sig framför pågatågen. Det var hennes tionde år med en tinnitus som nyligen hade blivit värre igen. Hon var utom sig av panik och ångest. En annan kvinna i pensionsåldern hade haft problemet i många år. Hon var depressiv, negativ och nedbruten. Under sin ångestsömn hade hon bitit sönder sina tänder och kindväggar p.g.a spänningarna i käkmuskulaturen. Inte ovanligt att tinnutsdrabbade får tandproblem och får använda bettskena för att rädda tänderna. Gjorde det själv under det första året.
Nåväl.. Som väl är fanns det några i gruppen som inte var fullt så ångestfyllda och kunde reflektera runt tinnitus på ett mindre affekterat sätt. Men visst, så där såg det ut, och sånt fick en höra. Jag blev självfallet omskakad och misstrodde framtiden rejält. Så en verklig utmaning att delta i gruppen. Men jag kom också under behandlingens gång att förstå att deras bana inte behövde vara min. Att det ser olika ut för oss alla, och jag insåg att jag kunde hjälpa andra på vägen. En nog så viktig sak.
Vi gavs handfasta hemuppgifter som bestod av att beskriva och artikulera våra dagliga problem, konfrontera vår tinnitus på olika sätt, samt göra diverse spänningslösande fysiska övningar framförallt med fokus på käkar och nacke. Vi följde kompendier och uppgifter. Skulle följa schemat noggrant. Det är något jag alltid haft svårt för, och min vana trogen så höftade jag rejält på en del ställen, men förmådde nog tillgodogöra mig de viktigaste bitarna i behandlingen.
Jag ordinerades också en TST-kur, d.v.s. att under tolv timmar om dagen i 12-24 månader bära öronpluggar med vitt brus i öronen, kalibrerad hos audionom för just min tinnitus, för att maskera den. En beprövad metod som lindrar för många.
På det hela taget var processen och behandlingen givande. Man gavs redskap och delade erfarenheter med andra drabbade. Det sistnämnda speciellt viktigt och värdefullt.
Minns att de kanske tolv veckornas möten avslutades med en heldag i ”tystnad” (ja, relativ tystnad, hihi, för vi kryddade ju alla den med vårt högst personliga pipande!). Det var på hörselmottagningen i Lund, i St Lars Parken (i det gamla mentalsjukhuset, var annars?). Där hade vi yoga- och avslappningsövningar samt individuella avslutningssnack.
Något år senare fick jag också gå på en anti-stresskurs för tinnitusdrabbade i Malmö. Verktygen var yoga, avspänning och gruppsamtal. Mötena leddes av två äldre kvinnor – en audionom och en psykolog inom hörselvården. Både var erfarna, hade pottfrisyr och arbetarskor, hehe – så gamla och säkra. Det var en bra kurs/behandling. Den mötte upp mig precis där jag var, och jag tror att jag under perioden var mer klar över var jag befann mig själv i förhållande till min tinnitus, och känslorna runt den. Så kursen var mer lärorik än ångestfylld.
Överlag tycker jag att just hörselvården verkar vara befolkad av kloka och sympatiska människor. Tveka inte att ta kontakt med dem om du upplever problem med din tinnitus. I förra veckan ringde jag dem igen, efter fyra års frånvaro. För här behövs det faktiskt lite stöd just nu..
L o g g f i g u r 