Självklara tv-serier är givetvis Baby Reindeer (Netflix) och Smärtpunkten (SVT Play). Det har skrivits spaltmeter om båda, som läsvärt t.ex. här och här.
Men vill också tipsa om Guy Richies täta och eleganta The Gentlemen (Netflix). Engelsk överklass och aristokrati i skön förening med cannabiskriminalitet och drogkarteller. Har nu sett de tre första avsnitten av den här serien – alla bra, har särprägel och finess. Theo James (bl.a. i The White Lotus) spelar huvudkaraktären Edward ”Eddie” Horniman. När hans far – hertigen av Halstead – avlider så ärver han hertigtiteln, men också ett dolt marijuana-imperium som drivs underjord på familjens egendom. Det föranleder förstås trubbel, men allt det kniviga i företaget förmedlas skarpt med väloljad dialog. Vi får också se den utmärkta skådisen Giancarlo Esposito som den excentriske biljonären Stanley Johnston. En roll som påminner mycket om den han gjorde som kartellkungen Gustavo Fring i Breaking Bad.
Vad jag i övrigt har gluttat på? Jomen, norrbaggen Kristoffer Borglis skruvade bodyhorror-drama Sick of Myself.
Där möter vi den snart 30-åriga Signe (Kristine Kujath Thorp) som drar igång ett hyperdestruktivt och gravt narcissistisk projekt för att få framgång, och bli älskad av omvärlden. Filmen ligger på SVT Play till den 28 maj, så passa på att se! Rekommenderar också Charlotte Wibergs artikel om Borglis filmer i Magasin Opulens: Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi.
Sedan får man väl sig ta en titt på den danska tv-serien Bullshit (Amazon Prime) som ska teckna en bild av den våldsamma gängkriminalitet som utspelade sig inom MC/Rockervärlden i Köpenhamn på 1980-talet. Weekendavisen skrev nyligen om Bullshit som ”en af de bedste danske tv-serier i nyere tid.” Ser ju en då fram emot att se!
Läste för några veckor sedan Rasmus Landströms lockande recension av tv-serien Fallout som baseras på Sci-fi-spelet med samma namn. Konklusion: Ibland blir kritiken mer engagerande än filmen, boken etc. Fallout är helt enkelt inte så spännande och komplex – eller den ”förstklassiga underhållning” – som han beskriver. Men ändå en lovvärd artikel som vill expandera seendet (vilket god kritik väl bör göra) och kanske ge en bild av vad verket egentligen kunde ha landat i, tänker jag. Låt oss se på trailern.
Japp, Fallout har både jazz, humor och är ibland riktigt underhållande. Skulle säga att den börjar bra, faller igenom i mitten, men bättrar sig i de två sista avsnitten. Men inte tillräckligt.. Den skulle kunna vara mer än så här. Med sitt narrativ nuddar den mot slutet vid cyniska politiska maktperspektiv och börjar problematisera saker och ting på ett intressant sätt, men löper inte linan ut. Hänfaller istället till sockrigt och tunt och får aldrig någon tyngd, vilket känns trist och tidstypiskt. På tal om tunt – huvudkaraktärerna Lucy (Ella Purnell) och Maximus (Aaron Morten) är inga lysande skådespelare, i alla fall inte här.
Men så finns cowboyen/ghoulen Cooper (Walton Goggins).. Han har något ändå! Och skulle det göras spelfilm om den tyske konstnären Joseph Beyus så vet man ju nu vem man vill se i huvudrollen! Rätt lika utseendemässigt de två, och inte bara hatten. Det var nog i slutändan den största upptäckten för mig med Fallout.
⬤ Relaterat inlägg: Good Morning, Beuys!
L o g g f i g u r 