Jag var nere hos nittiplus-pappsen igår igen, för att betala hans räkningar, och för att checka av läget med honom och hans trötta sambo.
Visade bilder från vår gemensamma julafton hos hans dotterdotter i Bunkeflo. Den hade han redan glömt, men kom ihåg en hel del när han fick se foto och filmer från kvällen. Lyste då upp och kommenterade glatt om det fina julbordet, om den goda maten, om sin fine sonson med sin keps och om sina vackra systerdöttrar. Så det var ju återigen en bra stund med honom. Guld värd.
Jag gillar den aningens bistra verkligheten med min pappa. De enkla åtbörderna och känslorna. Lugnet och varandet tillsammans. Kaffedrickandet. Småpraten om de våra. Om de gemensamma minnena. Eller om vad det står för nyheter i dagens tidning, ja Sydsvenskan. Det är gott att kunna bidra och hjälpa till med det vardagliga, och extra mycket när det uppskattas så varmt. Visst är det tufft ibland. Speciellt när hans gamla sambo är sur och negativ. Då stiger min puls. Hur det kan stressa och tära att vara med dem då. Men hon är ju inte heller mer än människa, och drar ett tungt lass. Och det finns på nåt jäkla sätt ändå något gott i att underkasta sig det jobbiga och suga ut de små godbitarna av det som ändå finns kvar av bra, när jag hälsar på dem. Vi lyckas faktiskt ha det riktigt trevligt tillsammans, alla tre ibland. Förr i tiden tyckte jag alltid det var lättare när hon var med. Har alltid gillat och kommit bra överens med henne. Hon var också mer glader och positiv då. Nu är det mestadels annat, men vad fan gör man, det får vara ok ändå. Jag känner henne rätt bra. Hon mig, på nån vänster.
Men mina möten med pappa på tu man hand är svårslagna nuförtiden. Då går min puls automatiskt ner efter ett tag. Vi liksom bara är, tillsammans. Det gör så gott. Och det är ju ganska underligt, för vi har haft så stora spänningar mellan oss. Sedan min barndom egentligen. Och ungdomen var fan inte lätt med honom. Vi t.o.m. slogs ibland, hoho. Jodå, vi hade båda ett jävla humör.
Den är inte svår att se som värdefull, den tidsperiod av tydlig utförslöpa och nedbrytning som vi just nu är i. Den är unik, och av precis samma dignitet som de åren man hade när man själv var liten, eller när hans barnbarn var små och vi hälsade på. Därför så värdefull klart, och hur den ju har sitt självklara bo i vår gemensamma familjehistoria.
Men alltså – den där geisten pappa har trots att hans dagar är räknade. Den är imponerande. Ett exempel från gårdagen.. Jag stod bakom honom som stöd när han tömde sin kateterpåse i toaletten. Han tvättade sina händer i handfatet efteråt och sedan ville han kamma håret framför spegeln.. Han doppade kammen under vattnet och drog den genom håret. Log i spegeln, stängde ena ögat som han alltid gör när han kammar sig, och sa: ”Har du sett Tarzan?” och skrattade till med pliriga ögon mot mig. Sedan sa han vidare: ”Den snabbaste bland de snabba!” Oklart om han menade sig själv eller mig. Det skiftar alltid. Han har sagt det om oss båda sedan jag var typ fyra år gammal. Men det är roligt att han säger det om sig själv forfarande (som jag nog tror han gjorde idag) trots att han förmodligen är den långsammaste människan i världen just nu. Det går då inte att ha bråttom med honom. Han blir stressad då. Alla rutiner måste få ta sin tid. Så är det bara. Hans tillstånd dikterar. Det prövar ens tålamod kan ni tro, och det prövar hemtjänstpersonalens och hans sambos nerver, har jag ju noterat. Då först fattar man hur det är att känna både sina tillkortakommanden och sin andning, tänker jag. Då först blir ens eventuella mindfull-skills från yoga och qigong-sessionerna testade, hehe. Mina egna där för övrigt usla. Men å andra sidan värderar jag inte genren speciellt högt, och tror att jag funkar hyfsat med hjälp av andra drivkrafter. Farsgubben definitivt.
Japp, visst är den gamle på fallrepet och mer ostadig nu. Och alltså extremt långsam och omständlig i alla moment. Fallrisken är högre än någonsin. Muskulaturen är kraftigt försvagad. Han har börjat tappa i vikt och har pinnaben – och ja, det är ju bara en tidsfråga tills han inte är med oss längre. Men samtidigt är där så mycket fint kvar att dela. Som kan glädja och få betyda. Den förtjänstfulla utveckling mot mildhet som han skaffat sig under sin ålderdom, den önskar man sig faktiskt själv. Och att få vara med honom i den knepiga resan (ja mot döden) är både en blessing och en curse, men hur som haver är den full av liv.
L o g g f i g u r 