Pretty Good in Pink 2: Marina Diamandis (2016)

Marina – i Marina and the Diamonds – har också haft sin rosa period. Den peakade under Lollapalooza-festivalen i Chile 2016. På tal om pink bodies och PJ Harvey i min förra post – Marina blir här en slags Barbie-version av Harvey, och jag menar det på allra bästa sätt. Jag har just återupptäckt hennes låtkatalog bakåt efter att hon släppte nya singeln Butterfly för några dagar sedan. Har egentligen aldrig lyssnat jätteaktivt på Marina Diamandis (som är hennes fullständiga namn) men det är klart att den catchiga och välsjungna popdängan I’Am Not a Robot och ett par spår till fastnade man ju lite för under 10-talet. Men det har liksom inte blivit av att dyka in i hennes musik efter att hon började göra musik under eget namn. Får bli ändring på det nu. Hon är nämligen riktigt bra och fortsätter att köra sitt eget race. Inom sin genre har Marina Diamandis en musikalisk gefühl som överglänser många av dagens pop-primadonnor som t.ex. Sabrina Carpenter och Miley Cyrus, och jag skulle säga att hon redan innan var minst sagt lika relevant som t.ex. Kylie Minogue och Lady Gaga inom den här typen av självlysande och klatschig pop. Hennes låttexter har dessutom något noggrant, kärt välskrivet och omdömesgillt som tilltalar mig, och som ofta fattas i genren. Sedan är det klart sättet hon använder sin röst på som bidrar till hennes rätt unika poputtryck. Med Marina hamnar man någonstans i ett power-electro-opera-euro-popträsk med en helt egen prägel och personlig vibe. Och det var inga större problem att skapa en spellista med drygt trettio prima spår ur hennes låtkatalog (Se länk till spellista nederst).

Karriären sträcker sig från 2009 till dags dato. Hon gav ut tre fullängdsalbum som Marina and the Diamonds och hittills två som bara ”Marina” – det sista 2022. Guldkornen står som spön i backen på plattorna. Och ett nytt album – Power of Princess – är på gång till sommaren. Att den här nu 39-åriga walesiskan och halvgrekiskan försvunnit mellan varven p.g.a. Chronic Fatigue Syndrome tycker jag också är en fjäder i hatten. Likaså att hon flitigt ventilerar att hon tycker riktigt illa om Trumpadministrationen. Och så har hon förstås sedan länge lindat gay-världen runt sitt lillfinger, precis som Madonna, Minogue och Gaga. Så nu är det väl bara du och jag som är kvar och har att kapitulera! Kanske kan hennes halv-comeback 2025 vara tungan på vågen?

Men tillbaka till färgen rosa, och sångerskans framträdande under Lollapalooza-festivalen 2016. På hennes diadem fattade jag till sist att det står ”Froot”, vilket var titeln på hennes sista album med Marina and the Diamonds. Så nedan två av favoriterna från hennes gamla era: Mowgli’s Road och I Am Not a Robot. Och efter det klippet den officiella videon för nyutgivna singeln Butterfly. Teatraliskt och extravagant som vanligt – men med en förnyad persona och antagligen något nytt bärande tema för plattan. Det brukar hon gilla att ha. Men toner och harmonier är omedelbart identifierbara och omistligt laddade med hennes egen personliga prägel. Så håll ett öga på Marina framöver. Det lär snart bli ytterligare några släpp från den kommande plattan, och sedan är hon inbokad för gigantiska Coachella-festivalen i Kalifornien i april. Och det är också live som det här numera rutinerade popsnöret känns extra spännande. Tror att hennes återkomst nu kan bli ganska underhållande att följa framöver.