Det var längesedan jag var på konsert. Har levt rätt isolerat länge på det fysiska planet. Gjort min värld mycket mindre än vad den hade behövt vara på det sättet. Tror pandemin spelade in. Och så har jag fastnat. Men igår kom jag i alla fall iväg. Ok, bara till kyrkan några kvarter bort här, men ändå! Philip Glass stod på programmet och kyrkan var fullsatt. Smått chockerande att se så många människor på en och samma gång. Och i det lite stela och tryckande kyrkorummet fick jag initialt någon slags stress- och socialfobisk reaktion och satt den första kvarten mest och önskade mig därifrån. Men jag hade sällskap av en – på sina sätt stabil och levnadsglad – människa som känner mig rätt bra, och tillsammans med henne lyckades jag snart börja slappna av. Kände väl också att jag fick skärpa mig lite eftersom det var mitt förslag att vi skulle gå dit tillsammans, vilket hon inte var sen att nappa på, glad i klassisk musik – eller i det här fallet kanske semiklassisk musik – som hon är. Ville ju inte heller göra besöket till nån fasansfull ångesthärva för oss, hoho. Den första kvarten var kritisk, men det blev bättre. Musikerna var heller inte helt varma i kläderna under de första styckena, kände vi, men sedan kom de igång. Då kunde jag också ta till mig upplevelsen hyfsat. Så jag överlevde. Det mynnade slutligen ut i en himla vacker och välspelad konsert som varade i dryga timmen. Såg förresten också att delar av Bob Hund satt och hukade sig i kyrkobänkarna. Det var kuligt att notera. Nedan några av de stycken som mucho originalnära framfördes av Vindla String Quartet, Albin Johansson och Per Myrstener.
L o g g f i g u r 