Kan vi inte bara få dö allesammans. Multna i lövskog tillsammans. Gärna bok och björk. Det hade varit fint. Jag vet inte. Ibland finns det anledningar att göra slut på det. Några färre för att fortsätta framhärda, dessvärre.
Men livspaketet är så starkt, och dödsstanken så skrämmande, motbjudande. Samtidigt är viljan att fortsätta leva komiskt tokdominant. Liksom ofta helt utan proportioner i bedömningen av det faktiska värdet eller utfallet av att vara vid liv. Så nog det går ju att nagelfara relevansen i det där projektet. Speciellt när en förmår att känna av vad livet gör i en.
Men man vill ju vara kvar! Jomen, så klart. Men det finns ju gränser, och gränserna finns, det ska gudarna veta. Det luriga i att veta var man ska lägga ribban. Men det går att väga för och emot. Att vara i liv, eller ej. Det där är modellerbart och går att påverka. Är fullt möjligt att minska känslan inför sig själv, göra sig mindre värd, mindre betydelsefull. Det är tätt lierat med smärta och lidande förstås. Och kräver ett visst, eller va fan ett visst – nej snarare ett väldans gediget och omfattande jobb. Ett som varken försäkringskassa, socialförvaltning, arbetsförmedling, och ibland inte heller nära och kära förstår sig på. Om man nu har hamnat på sniskan på det sättet.
Det är till syvende och sist en deal och uppgörelse mellan dig och tillvaron. Och den ger ju fan i dig. Den har ingen känsla för dig eller känner djupare för dig. Den bara är. Så det är du som bestämmer. Du som får räkna på plus och minus i din bok.
Man vill ju helst inte känna för mycket smärta och plågsamheter, ha för ont av livet. Vi svarar oftast på det med ett ofantligt tålamod, en stark förmåga att uthärda. Men inte alla av oss.
En del omvärderar det där en smula. Vågar väga för och emot. Att vara i liv, eller ej. Och det är uppenbart att det går att reducera vikten av sig själv här i världen. För vem fan vill lida? Men där är vi ju lite olika, i vår förmåga att svara på och klamra oss fast vid levandet. Trots relativ klarsyn om åldrandets, sjukdomens, olyckans och smärtans inverkan.
Säger inte att det är fel i såna lägen. Varken att vilja leva eller välja att dö. Det sistnämnda förvisso outsägligt tragiskt, men ingen lätt uppgift, för sure. Och det kanske t.o.m krävs, om modet faktiskt står på. R.I.P – Fredrik, farmor Vera, med flera. Japp, jag är faktiskt uppe i fem nära personer som valt självmordet före levande livet nu.
/ Eder muntegök
L o g g f i g u r 