Rymdverket!

Sent omsider lyssnade jag ikväll på höstpremiären (22/9) av sympatiska podden Blå Måndag – landets bästa podcast för vänner av synthmusik.

Under avsnittet spetsade jag framförallt öronen när jag hörde duon Rymdverket (Henric Byström och Linda Ganters) från Värmland. De har varit vänner i över 30 år, men började först i fjol göra musik tillsammans. Inte en sekund för tidigt! Duon släppte sin debutplatta i augusti, och efter att ha lyssnat på spåret Another i Blå Måndag blev jag hooked och nyfiken.

Alltså, det här handlar inte om några unga svartklädda synthare inte, men vad gör väl det så länge hantverket är bra! Soundet är 80-tals atmosfäriskt med catchy refränger och edgy poänger, när det är som bäst – och det blir det titt som tätt på albumet.

Sångerskan Linda – en 51-årig dam från Molkom och otippat präst till yrket – låter lite som Annie Lennox ibland, vilket inte gör det sämre. Och herr Byström, som verkar vara den musikaliska motorn i duon, är i samma ålder. Gott att konstatera att det finns 50-plussare som sysslar med något så vettigt som att göra riktigt bra syntmusik!

Debutplattan består av tretton spår och fem av dem får betyget med beröm godkänt, är t.o.m. snudd på fantastiska och får därmed inträde till finrummet i svensk synth’s all time high, för mig – yep, jämte namn som Kite, Covenant, Anna Öberg m.fl.

Kvaliteten är alltså mestadels hög. Skulle väl säga att ytterligare fyra spår får typ godkänt, men sedan blir det klurigare att vara odelat positiv.. För även om jag fattar att Rymdverket består av två personer med sympatiska värderingar och goda intentioner utsprungna ur Svenska Kyrkans bästa, hehe, så känner jag av en aningens besvärande plakat-kristen klang. De upplever det säkert inte så själva, men jag noterar det där – i både text och val av harmonier – som en känsla av typ präktig samhörighet i kyrkorummet. Det får mig i ren protest vilja höra låten Svårt kristen med bandet Vanligt Folk.

Men jag ska försöka att inte vara så negativ här, för Rymdverket förtjänar verkligen en eloge för sitt debutalbum. Och det tål att upprepas – den där sötsliskiga kristna anstrykningen blir bara kämpig i ett par enstaka låtar, men det är klart att jag hoppas att de justerar det anslaget framöver, värjer sig något tydligare mot moralisk övertydlighet och godhetsiver. Ja, perhaps släpper fram ilskan och hatet mer, hoho. Men å andra sidan – de där tamare spåren behöver jag ju inte lyssna på. Och i en sjuk omvärld så finns det faktiskt bättre saker att göra än att kritisera den här förhållandevis friska dynamiska duon från Värmland. Vill därför hissa mer än dissa deras debutalbum – och de 5 bästa låtarna är fan inte att leka med! Det senaste dygnet har jag t.ex. varit demoniskt upptagen av hur den diggiga refrängen i låten Stuck in the reality (lyssna nedan) liksom sticker iväg så vanvettigt tjusigt vid ca 1.05! Så det här handlar otvivelaktigt om små djävulusiska synth-mästerverk. Halleluja!