Jamen, den 18 november. Vissa år kommer jag ihåg den datumen, andra inte. Men innan året tar slut så brukar jag ändå alltid komma i tankar om hennes födelsedag. Att den är eller har varit. Och jag tänker självfallet på hur gammal hon hade blivit, om hon hade fått leva vidare.
I år hade hon blivit 90 år, lika gammal som pappa Benny blev. Jag var faktiskt medveten om hennes födelsedag right in time och precis on date i år, men ville ha den för mig själv ett tag. Och nu några veckor senare vill jag skriva nåt mer om henne.
Mamman Gun föddes alltså den 18 november 1935 och dog den 24 mars 1979. Blev bara 43 år. Pappan Benny dog i år, den 18 april, på långfredagskvällen. Han föddes 1934 och nådde nästan att bli 91 år gammal. Per Benny Leopold fick således mer än dubbelt så många år som min mor Gun Barbro Irene. Nu vilar de till slut under samma gravsten på Östra kyrkogården här i stan, våra älskade föräldrar som gav oss liv och så mycket underbart här i livet.
Men min mor, ja, vad ska jag säga. Jag känner av henne forfarande. Sorgen, smärtan och den jävla sjukdomen så klart, men också glädjen och allt det fina vi delade. Minnena av hennes sätt och persona finns kvar – åtbörderna och rörelserna, rösten och mimiken. Hågkomsten av händerna, saknaden av kärleken, värmen, kroppen.
Minnesbild dyker upp. Jag är typ 6 år gammal. Mamma står och skalar potatis vid diskbänken. Jag håller om hennes ben, säger att hon har Gert Müller-lår och får henne att skratta åt mig. Jag hade förmodligen precis sett på en fotbollsmatch med Västtyskland. Sett den lille stabile och fenomenale Gert Müller göra ännu ett mål. Han var min idol. VM 1974 gick i Västtyskland och tyskarna vann finalen mot Nederländerna med 2-1. Gert Müller, känd som ”Der Bomber” avgjorde finalmatchen. Jag hade en jävla koll på fotboll så liten jag var. Och tydligen på Gert Müllers fysik. Hade väl på något sätt identifierat hans starka lår och sammanfört dem med hans ekvillibrism. Och när jag kramade om mammas lår, som egentligen var långt mer graciösa och välformade så blev det ett glatt utropat ”Du har Gert Müller-lår, mamma!”. Det var en självklar komplimang för mig, med humoristiska underklanger eftersom hon ju definitivt inte såg ut som ett satt krutpaket till tysk fotbollspelare. Men jag gillade clashen, premissen, det absurda och kuliga i den. Jag minns hur hon kramade om mig och skrattade gott, när jag sa det där. Det blev ett stående skämt mellan oss sedan, efter VM 1974 – att hon hade Gert Müller-lår. Jag tror att hon uppskattade att jag redan som femåring var en liten mansgris, eller i alla fall hade livlig fantasi, hihi.. Den har jag behållit.
Hon kan forfarande dyka upp i mina nattdrömmar, så här 45 år efter frånfället. Kanske inte så ofta längre, för numera är där så många andra, mer nydöda, som knackar på dörren och går in i mitt drömrum för att ses en stund. Som mina vänner – en Fredrik, en Mari, en Jan – och förstås en far. Ja, den där siste spillevinken – gammelpappsen alltså.. Han dyker fanimej upp ett par gånger i veckan och bjuder både på skratt och blodig horror. Det tycker jag om, och är mycket tacksam över. Come as you are, tänker jag. Så får vi i någon mån fortsätta vår relation, hehe.
Mammas enstaka visiter i mina drömmar är alltid speciella och extra varmt välkomna för mig. Som värdefulla rariteter liksom. Hon lämnar i regel alltid tydliga avtryck efter uppvaknandet. Mycket värme och kärlek, och en känsla av god kontakt med djupet av mitt väsen. Ibland får minnena av drömsekvenserna mig att gråta en smula – antingen i drömmen eller efter den. Summan av kardemumman är att det alltid känns läkande och väldans fint att ha fått besök av henne.
Och i vardagen då? Jodå, jag pratar med henne ibland. Hon är på intet sätt bortglömd. Det händer att jag frågar henne om om råd, ber ibland om styrka när jag är orolig eller det känns som att jag eller mina närmaste behöver beskydd. Ja, man vet ju aldrig, kanske hör hon mig, och har forfarande ett finger med i spelet? Japp, det tror jag – för en förälders kärlek till sitt barn skall då icke underskattas eller viftas bort. Inte heller ett barns kärlek till sina föräldrar. Det där är pure power och, om det vill sig väl, det finaste och djupaste bandet som finns. Vem vet hur djupa tentakler det har i ens existens och i kosmos, hoho. För övrigt tycker jag verkligen synd om alla de stackare som går miste om det – ja, som aldrig blir föräldrar till ett älskat barn.
Nåväl, tänk att hon hade fyllt 90, i år, min mor. Och så saknad hon ännu är. Jag pratade med min kära busesyster Gun Annelie Kristina, om det idag. Så här är en drös bilder av mamsen och av oss – vår familj som ändå var.
Klick on foto för större/ Per Jonas Hilding Vilding
L o g g f i g u r 