Ovärdig helg. Blöda med smärta mellan tänder. Mellanrumsborstar. Tugga på Ipren. Hoppas på det bästa. Medan det sämsta händer. Veckorna har bjudit på eländes elände. Som att ha 120 kr kvar på kontot och bara få in tretusen kronor mot de förväntade elvatusen på kontot tre dagar innan hyran ska vara betald.
Stressen som slår i taket när man undrar varför. Spendera två dagar med att försöka få till ett samtal med någon som kan svara på hur det blivit så. Till sist få veta att det hade blivit ”fel”. Och på det få fortsatta besked som gör framtiden än mer oviss och hotfull.
Efterlysa samordning. Få stå för den själv. Rekylen av utmattning och ångest efter stresspåslaget. Det är inget nytt. Bara mer och värre nu. Skarpare bombardemang från en alltmer moraliskt förtappad motståndararmé. Samtidigt det utdragna förloppet. Det dåliga siktet. Det riktigt kassa jaktlaget som dödar villebrådet alldeles för långsamt.
Så. Omintetgörandet av ork och förmåga. Omöjligheten att vara social, att ha det bra i något man tycker om, eller någon man tycker om att vara med. Tragiskt klart. Trasigt. Men det värsta är att behöva utstå långbänken. Att man förväntas palla trycket. Klart man blir förbannad, men det kan man inte visa. Bryts istället ner bara. Det sitter hårt åt att gråta, men det är förlösande när det sker. Proportionerligt.
Man vill ju egentligen typ döda tillbaka, men besvarar inte våldet. Man tar istället skydd. För man är skydd. Som pesten. Av idioterna i församlingen. Som också är en jävligt bra låt av Vanligt Folk. Fast den heter Idioter av församlingen. Vi spelar den nu. För vi är arga, min sssssöta.
Men det finns hopp, någon nåd ändå. För så kommer natten och världen öppnas trots allt en smula. Inget mer än ensamhet och rätt brutalt nedpressad oro, men tillvaron återfår något av sina rätta proportioner ändå. Temporärt. Minimalt. Ett par minuter, t.o.m. några få timmar, säg tre. Tre timmar. Av andra värden, ja va fan – världen.
Passar då på att se ett avsnitt av Severance på Apple Tv+. Kan inte riktigt få nog av den, men har inte haft ro nog att se vidare sedan jag skrev om den här sist.
Mer Severance och Lumon Industries.. Finns nämligen vittnesbörd från en kvinnlig anställd att ladda ner gratis i Apples Böcker. Ta en titt på Severance – The Lexington Letter.
När jag ändå befann mig i appen Böcker så laddade jag ner Ellen Mattsons roman ”Den svarta månens år” efter att Magnus Dahlström rekommenderade den i Babel. Har varit nyfiken på henne ett tag, men aldrig läst – och gillar ju Dahlström sedan 80-talet. Papperskorg och Fyr, samt pjäsen Järnbörd. Under senare år läst Nedkomst, Sken, Psykodrama och Spådom. Skrev något kort om någon av dem här på bloggen vill jag minnas.
Magnus Dahlström är alltid sevärd i tv också. Hans obekvämhet är tilltalande. Hade jag varit hans tilltänkta arbetsgivare så hade han fått jobbet direkt som jag brukar tänka när jag får korn på honom. Ändå var han mycket mer varm i kläderna nu med Jessica Gedin i Babel än under intevjun med Malou Von Sievers på TV4 för några år sedan. Där var det minsann tal om tvenne världar (och aldrig mötas de två). Det var rätt bisarrt, och därför kul att se.
Vad mer har hunnits med under min relativa nattro nu? Jo, men Charlotte Wiberg på Substack. En bra artikel om David Eberhardts tillkortakommanden. Sedan en drös trevliga tweets från kreti och pleti.
Catchade också upp några direkt obehagliga debattinlägg som gjorts. Christian Sonesson (M) och Louise Erixon (SD) stod väl för det definitva bottennappet för ett tag sedan. De vill man då fan inte länka till, men bra svar av Haris Agic i Expressen.
Jag har sedan länge rätt tät kontakt med en person som varje gång hon får syn på Sonessons nuna använder sig av det franska begreppet ”tête à claque”, d.v.s att han har ett ”huvud för örfilar”. Så fort hon ser honom vill hon helt enkelt örfila honom. Japp, så en klarsynt böna! Och bra på språk som fan. Har bott och jobbat med översättningsarbete inom EU-kommisonen i Luxemburg i många år. Nu bor hon på Klostergården i Lund.
Har ni hört singeri-songartisten Aldous Harding? En ny bekantskap för mig. Blev upptagen av henne här ikväll. Tänk er ett slags inverterad PJ Harvey mixad med aktrisen Giulietta Masina (Fellinis fruga ni vet), lite Harpo Marx och Kate Bush också. Ibland ett pytte kryddmått av Joni Mitchell, men med ett helt eget och speciellt uttryck.
Så musiken får avsluta natten. Jag lyssnar och tänker att ”Latest On The Go-spellistan” för aprilmånad kanske kan få börja ta form i alla fall. Hjärtat får mjukna en stund innan nya bombregn börja falla i morgon. Gonatt.
L o g g f i g u r 