Ja, det har varit ett turbulent år med gamle pappan Benny. I somras firade vi hans 90-årsdag med släkt, familj och vänner. Det var ett finfint kalas där min kära syster höll ett tal och min systerdotter sjöng och allt kändes så bra. Ja, se nedan!
Några veckor därefter blev han sjuk. Som fan. Drabbades av lunginflammation, urinvägsinfektion, njursvikt och – som om det inte vore nog – sepsis. Att han har severe hjärtsvikt sedan många år tillbaka är förstås en extra riskfaktor. Dessutom föll han från sängen mot hårda golvet på akuten på SUS, fick ett smärtsamt revbensbrott som fick honom att skrika av smärta vid minsta rörelse under två veckors tid.
Så det blev en tuff öppning på sommaren. Japp, han var nära att stryka med, men svarade i sista stund på penicillinbehandlingen. Konvalesencen har varit långdragen och inte helt självklar. Efter sjukhusvistelsen blev han förflyttad till ett korttidsboende i Skanör. En månad senare kom han hem till sin sambo igen, med utökad hemtjänst som insats för att det skulle funka behjälpligt.
Jag har varit och besökt honom ofta, som mest ett par gånger i veckan. Gjort ärenden, följt med honom till lasarettet, betalt hans räkningar, en massa sånt. Och så förstås tagit ut honom på små promenader, åkt till havet, till Falsterbokanlen och till familjegraven på Östra kyrkogården i Malmö. Han uppskattar att komma ut, att åka bil. ”Det är skönt att komma ut och se lite annat”. Förstås. En idiot kan se att sånt är av liv och av vikt för den äldsta och sjukaste bland oss. Att det kostar för oss andra att vara med om resan – för att vi behöver vara i våra egna små liv, eller för att vi inte själva är så jävla hela – det får man ta. För mig finns det en enkel matematik i det. Simpelthen ett mervärde i det umgänge och den närhet vi har till varandra.
Pappa Benny modell 2024 är mycket glömsk, och han är mer i dimman nu, sedan allt det här hände i somras, men han är med ändå, känner igen oss alla och är i grunden positiv och livsglad, trots ålder och sjukdomar, och trots ett ständigt jox med sin kateter och ”kisseriet”.
Varje upplevelse av motsatsen till den där senildimman är självklart viktig för honom. Och hur man där känner att det går att göra skillnad, att hjälpa honom ha det lindrigare, roligare, trevligare. Det är som att det går att påverka till det bättre, att man faktiskt kan försinka det bryska och ensamma i själva förfallet, i den oundvikliga nedturen – eller i alla fall mildra hårdheten i det slutliga fallet.
Så klart kämpigt på daglig basis det här. Hänt mycket som gjort att jag tyvärr varken haft tid och ork att hålla kontakt med en del personer, som jag hade tänkt och önskat. Ber om överseende där. Ni vet vem ni är.
Alltså, jag tycker jag har en ok tillvaro, även om jag just nu inte har så mycket energi som många andra, men för helvete.. Jag är ändå om mig och kring mig och har hyfsad koll – och när det kommer till pappa så är det omöjligt att inte vilja uppleva tid med just honom, framför att vara i nåt eget tjosan. Klart att det kostar på. Men är det inte också en viktig del av livet, så säg? Jag menar, visst tär det, men har ju också så mycket av gott och braigt i sig. Jag kanske nöjer mig med smulorna av gott dårå? Har väl vant mig att gå på svältkost och att man då lär att suga näring ur det lilla? Som att spendera tid med sin gamle snurriga pappa.
Och när jag ändå kommer in på det. Vad fan hände egentligen med Bodhisattva-idelaet. Försvann innebörden av det i en massa yogaflum? Eller var det ingen som tolkade så down to earth och totalstrippat på enlightenment som jag gjorde?
Innan jag skulle åka hem därifrån med bussen så undrade han om jag inte kunde ta hans bil och köra ner till Burger King. Han var sugen på hamburgare, och inget annat gott erbjöds där hemma. Han sa: ”det hade varit gott med en sån där.. det är väl kycklingburgare, vi brukar köpa? Och så en Coca Cola, det är gott, och en glass med chokladsås”. Ja, det är liksom den stående beställningen från honom när jag är där. I alla fall sedan hans mage ballade ur av den vanliga Whopper’n.
Vad mer? Jo, en en vecka i månaden måste han nu åka till korttidsboendet i Skanör. För att avlasta sin hårt prövade sambo. Han är måttligt road av att behöva åka iväg och lämna sitt hem, ja, har blivit både förbannad och ledsen över det ett par gånger. Och det fattar man ju. Så det är lite dramatik kring det varje gång det är dags, men hitintills har han motsträvigt köpt det. När han är där känns det extra viktigt att besöka honom. Personalen och aktiviteterna i all ära, men jag märker att han snarare blir passiviserad och tacklar av när han är i Skanör. Det blir för lite rörelse, för mycket säng och sovande. Personalen har mycket att göra och snarare än att säga ”Nu, Benny, så ska vi göra det och det…” (För det svarar han oftast positivt på), så väljer de att fråga: ”Skulle du vilja vara med nu när vi ska..” Och när han får det valet så säger han ju alltid att han är trött och hellre vill ligga i sängen och sova.. Men det är en lurig balansgång, för han behöver också mycket sömn om dagarna för att hans hjärta ska orka med.
Personalen är oftast goa, ja förvisso är några stycken fullständigt odugliga, men de flesta är välvilliga och bra, skulle man kunna säga. Ändå är det som att en del av kvaliteten i vård och omvårdnad skiter sig hela tiden. Att man inte riktigt har riktigt koll och kommunicerar och riktigt värdesätter den information som lämnas av oss anhöriga. Det är lite tröstlöst att uppleva. Jag skulle säga att min pappas tillstånd kräver sin personal och sina resurser, och de finns inte riktigt. Det handlar om utbildning och lön, men också om personliga resurser, om egen empatisk förmåga och förmåga till medkänsla bland personalen. Och ansvarskänsla. Kanske också livsklokhet och t.o.m. något som kanske kan tangera bildning (bortom utbildning). Det är lite dystert att det är så skralt där, även om de två förstnämnda räcker långt och ofta är tillräckliga. Om de finns, Så enkelt är det, och så svårt tydligen.
Men glädjande är i alla fall att min far är uppskattad av de flesta för att han är så snäll och go mot dem. Det känns bra ändå. Att de flesta vill honom väl just därför.
Jaja, får väl försöka runda av den här posten. Får avsluta med en positiv sak som hände efter sjukperioden i somras. Jomen, det var att pappa faktiskt slutade att röka. Ja, vi pratar efter typ 75 års bolmande och beroende. På något sätt fattade han att hans kropp inte klarade av blossandet mer, och det gjorde den verkligen inte.. Han blev yr efter varje cigg, och fick hållas i hårt när han gick med rollatorn för att inte tappa balansen. Syreupptagningen pajade, hjärtat fick inte sitt. Ibland blir han fortfarande röksugen, men han fixar och accepterar det, och glömmer snart bort suget igen. När vi pratade om de häromdagen sa han, att ”ja, det är ju konstigt egentligen hur lätt det var att sluta röka”. Seger på den insikten!
Vad fan, pappa.. Vilken jäkla kämpe och vilket suveränt föredöme du är. Vi andra står oss slätt, på så många sätt.
L o g g f i g u r 