Skolan, webben och våndan

Ett svenskt gymnasium. Hemvist för tristess och oro. En mer beklagansvärd och andefattig miljö torde vara svårt att hitta. Det skulle i så fall vara en svensk högstadieskola.. Även där ser man en växande skara av barn och unga som – inte bara i skolkorridorer utan också via diverse webbtjänster – jagar varandra som apor. Många av dem lever i en torftig miljö där skitsnack, förtal och vassa tjuvnyp är vardagsmat. Haltande och ofullständiga webbsamtal får inte sällan sin fortsättning i motsättningar som utspelas både på nätet och i den fysiska vardagen, och konflikterna i skolan mulnar gärna till ytterligare på nätet. Summan av kardemumman är svårlösta konflikter för alla inblandade, inklusive föräldrar och en dåligt rustad skolvärld. I den allmänna villervallan på skolan är trubblet ofta svåra att identifiera och lämnas i regel utan att ha fått mer varaktig lösning – varför oron förstås snart sprider sig vidare och gärna poppar upp igen. Systemets motståndskraft tycks vara i gungning. Arbetsmiljön är ofta sjuk och både elev- och personalkonflikter kan sänka skolor i sank. Det är lätt att börja generalisera när det kommer till skolan, så låt oss göra det: Skolpersonal är bra på att vara oense. Det är ofta ett större problem än vad man vill kännas vid. Praktikanten från lärarhögskolan eller den nyutexaminerade pedagogen kan vittna om hur det kan se ut. Det är mycket enkelt: Efter ett mer eller mindre skakigt arbetslagsmöte svansar gärna pedagog 1 iväg med sin bundsförvant, pedagog 2, och snackar skit om pedagog 3, kollegan som sa det och det, för att hon är så och så. Lärare är mycket för det här med att ha en bästis i kollegiet. Generellt sett är man dessutom riktiga klåpare på att hantera konflikter sinsemellan. En annan försumlighet är att personalen sällan får handledning och tillräcklig hjälp i de här situationerna, vilket är förödande och kan göra arbetsplatsen till ett vedervärdigt ställe att befinna sig på. Skolverksamheten är alltså här en slarvig, för att inte säga flummig historia och många upplever i allt högre grad att de famlar efter mening och värde i sin dagliga gärning, att de håller på att förlora sin ork och sin förmåga. Att skolan mer och mer utvecklas till en marknadsekonomisk vinst- och sorteringsmaskin är i sammanhanget extra olyckligt.

Man kan inte direkt påstå att de varningsmeddelanden som sänds ut från svenska skolor är särskilt svårdechiffrerade. Inte alls. Skolan mår med alarmerande tydlighet sämre än någonsin. Är ett sammelsurium av oro, mobbing, maktkamper, dålig självkänsla, våld, betygshets, anorexi, gränslöshet och utmattningsdepressioner. Men den typen av signaler indikerar inte i tillräcklig omfattning systemfel på skolans egen kommandobrygga, inte ens på skolverkets manöverbord. Man pekfingerpekar i stället tomt på regelverk, privatpsykologiska tillkortakommanden eller gemensamma värdegrunder. Skolan är som den är. Den är tuff, men det är svårt att göra någonting åt, tycks man resonera. Att det skulle finnas någon koppling till bakomliggande strukturell röta, slimmat organisatoriskt snurr eller tusen små felskär i olika vardagliga handlingsmönster på både individ- och organisatorisk nivå – det vill man egentligen inte kännas vid, i alla fall inte på ett tillräckligt förnuftigt sätt. Man verkar inte riktigt orka intressera sig längre. Bristen på gynnsam utveckling tyder på en viss uppgivenhet. Skolan som segdraget och kvidande narrativ borde innebära att vi börjar läsa berättelsen mer noggrant, kan man tycka. Men icke – det enda vi med full kraft förmår göra är att upprättahålla ett system som är skrotfärdigt och där alldeles för många människor far illa. Skolan har blivit en vegeterande hegenomi där stagnation och anpassning på något förvridet sätt har blivit synonymt med framåtanda och duglighet. Tänker på de välfungerande och som stapelvara framburna eleverna. De som får sin näring via samtida berättelser om duktighet och ambition. De som ibland är så uppfyllda av sin egen duglighet att de håller avstånd till det mesta utanför den bubblan. De som ser till sin egen position i hierarkin. Inte sällan möter man en rädsla för utanförskap bland dem. Man lär sig tidigt att slicka uppåt och sparka nedåt. Det är inte heller ovanligt att de här elevernas kunskapsnivå – de höga betygen till trots – är riktigt skral. Och att lärare och skolledning bortser från det. Huvudsaken är att betygen är top notch och skolpeng inhöstas.  Man har andra saker för ögonen – administrativa uppgifter, budgetansvar, lönsamhet – och i samband med det ett tröttsamt och taktisk rävspel när man träffar lärarna på veckomötena. Pressade rektorer i kläm mellan pedagoger och politiker är ingen vacker syn.

Att skolan har lyckats konservera sitt dystra momentum är en bedrift i sig. Lärarhögskolans spetsrepresentanter kan ha en del med det här att göra. Sällan man läser något matnyttigt, avspänt och klokt. Publicerat material tenderar att fastna i en egen liten värld, intressant på ett teoretiskt plan men alldeles för otydliga kopplingar till dagsritualerna i skolan. Som om den egna akademiska duktigheten blivit för viktig. Och så förlorar man något och når inte ner. Tänk att elever och skolpersonal i generation efter generation – ambitiösa och dugliga i systemvänlig mening – bidrar till att bevara den här rigida skolstrukturen med allt sitt förgiftade innehåll till ständigt nya generationer av barn. Det mest oroväckande är att man låter allt fortgå, att man inte kommunicerar och ifrågasätter vad det är man upprätthåller. Och det är någonstans där, när samtalet försvagas och vår egen insats i det trubbas av, som en del bärande kvaliteter börjar urholkas: självreflektionen förlorar i styrka och klarhet. Nyfikenheten och intresset i andra mister sin glans och genuinitet, ersätts av stress, utmattning och avstängdhet. Fenomenet bär drag av ett begynnande kärlekstapp, minner om den vissnande relationen, känslorna och dialogen som går i kvav. I den processen tar också den goda intentionen stryk, viljan att lära, att lära ut och att upptäcka tillsammans, viljan att göra gott. Själva engagemanget tar skada – och verkar inte återhämta sig. Inte hos barnen. Och inte heller hos en alltmer pressad och förvirrad vuxenvärld.