På bordtennisens bakgård 3

Vi vann! Hela middevitten! Trots att vi under säsongen har varit mer än lovligt skruttiga. Dubbelspelet med kamrat N – för övrigt ett dubbelsnille av rang – har känts allt bättre. Men vi har ett märkligt läge då vi kan bli frånvarande, vi liksom försvinner in i ett töcken av passivitet vid bordet. Ofta är det jag som hamnar där först. Det beror på att jag innerst inne ogillar att spela dubbel. Kan ha svårt med motivationen. Är en utpräglad singelspelare, men får ändå säga att jag kan bli inspirerad även i dubbel, speciellt med gamla vapendragare från barndomsåren. Vi två har ju faktiskt spelat dubbel sedan mitten av 1970-talet då vi var Pojkar C-spelare (10-11 åringar) som jag minns att det hette på sin tid.

I singelspelet har det för egen del har det under omständigheterna gått över förväntan. Förlorade bara tre matcher under säsongen och inkasserade drygt 50 segrar vilket obestridligen gör mig till årets kung på pingisens bakgård. Konstaterar också att de tre förlorade matcherna är mot spelare som jag har sammanlagd pluskvot mot. Nå, när spelkvaliteten har höjts och krävt mer egen arbetsinsats vid bordet så har skadorna legat på lur hos oss båda. Här följer en uppräkning av våra åkommor under andra hälften av säsongen: Inflammatoriska tillstånd i nacke, handled, armbåge, halsmuskulatur och axel. Akuta kramptillstånd i vader och ben följt av benhinneinflammation. Problem med knä och korsrygg. De flesta krämporna har krävt medicinsk behandling samt kontakt med sjukgymnast och massör. Vi tappade t o m en tand i en dubbelmatch. Till detta kommer ett visst mått av matchspelande under inflytande av sömnbrist och diverse stress- och ångestrelaterade tillstånd (man är inte mer än människa) – men vi vann serien!

Rätt tydligt nu att man borde börja träna kroppen, bygga styrka och smidighet. Bål. Ben. Lagom överkropp. Nåja, allt får ha sin tid. Nu i välbehövlig vila och snart beställning av ett långnabb för att prova på ett modernt aggressivt defensivspel vilket jag gör vart femte år, ofta i ett tillstånd av glädje och framtidstro. Efter ungefär en månad brukar jag få lägga ner satsningen – inser då att jag saknar mitt gamla spel och att jag föredrar backsideplattans alla möjligheter framför nabbet. Vi får se hur det går den här gången.