Pierced Arrows på Stengade 30 i ett stekhett Köpenhamn. Vi var de enda svenskarna på plats. Ingen stor publik, men sympatisk. Åldersspann mellan 17 och 65. Kändes skönt att vara på Nørrebro. Långt från svensk radhuskonformism, eller faktiskt bara det unga och mer nervösa Möllan i Malmö.
Större delen av dagen spenderades på vift i stadsdelen. När vi satt i skuggan på StefansHus med varsin kopp kaffe och läste tidningen så kände i alla fall jag mig nästan mer hemma än hemmavid. På Stengade stod den 63-årige Fred Cole på trottoaren utanför spillestedet och rökte. Han spejade nedåt gatan, liknade en gammal ärrad indianhövding. Efter en stund kom Toody Cole ut och gjorde honom sällskap och drog ett par bloss på hans cigarett. De har varit gifta i 45 år och är stiliga som få – helt utan att försöka vara det. Vi hörde sedan Toody berätta för några fans på entrétrappan att bandet skulle köra vidare till Holland dagen därpå, till Groningen för en sista spelning innan det var dags att flyga hem till Portland, Oregon igen. Sammanlagt gjorde Pierced Arrows 22 konserter under den nio länder långa Europaturnén förra året. Inte illa pinkat på en månad. I den åldern. Man kuskade runt i en blå holländskregistrerad Van. Den stod parkerad på uppfarten till Stengade 30 och i gruset framför den satt trummisen Kelly Halliburton tillsammans med några danska vänner och drack öl.
Strax före egen spelning kilade Fred och Toody in i konsertlokalen och kollade på förbandet Black Pussy som beskriver sin musik som ”et læs gear (en låda verktyg) smidt ned ad en kældertrappe med en kasse øl i røven skruet op til 19”. Och på tal om røven.. Under denna sommardag i København konstaterade vi att ordet “røven”i vårt grannland om möjligt fått ett ännu större genomslag än vad det tidigare haft. Numera används det extremt frekvent i stället för bara – ja, frekvent i det danska språket. Förutom att man hör det i olika muntliga former så trycks det gärna på löpsedlar eller skrivs på husväggar i kolossalformat.. Men det är bra, kan få ta ut riktning, få definiera ett slags motstånd som blir alltmer sällsynt. Ett med gumpen! Jämte hjärtat. Precis som bandet vi hade kommit för att se.
Pierced Arrows kom igång strax efter kl. 23 och spelade en dryg timme. Det kunde varit längre för det var bra. En ruffig lo-fi akt, skitig och grann på en och samma gång. Fred såg sliten ut i början, men hittade energin efterhand. Toody – en klippa. Trummisen Kelly har en distinkt, men något slängigare spelstil än vad Andrew Loomis hade, hans föregångare i Dead Moon. Han hade inte heller monterat något brinnande stearinljus i flaskljusstake på sitt trumset, i gengäld skålade han väl så ofta med publiken som Loomis gjorde. Pierced Arrows är de skramlande, slamrande resterna av Dead Moon. Det är fortfarande väldigt bra även om en del nyanser – kanske främst i Freds röst – har försvunnit med år och ålder. Men allt sådant uppvägs av energi och attityd, och av att trions patina och pondus nu är av allra finaste märke. 🖤
.. men aj, ursäkta för ljudet.
L o g g f i g u r 