Fyra röster om Magnus Dahlströms roman Sken

Jag själv här och nu:

Är det något som gör mig nyfiken så är det Magnus Dahlströms brist på livfullhet och temperament. Hans förmåga att suga sig fast vid torftighet och depression, uppehålla sig så konsekvent och envist i zonen där ingenting vibrerar. Jag skulle säga att romanen Nedkomst har man en annan behållning av än hans senaste roman Sken. Det finns en helt annan mörk laddning i Nedkomst. I de långsammare partierna skvalpa tunga flak av våld runt, som isberg krocka under vatten. Samma i pjäsen Järnbörd från 1990. Den dynamiken finns inte kvar i de senare böckerna, och allra minst i Sken. Dahlström är nu fadd, stum, beige och gråvävd – och nu trettiofyra sidor in i romanen – så gillar jag det!

Elin Grelsson i Göteborgsposten:

Sken kommer inte att besvara några frågor eller ge några chanser till ihopknutna trådar eller lyckliga slut. Det som lämnar mig är i stället en vag känsla av obehag och en större läsupplevelse än på länge. 

Nisse Schwarz i Expressen:

Mina försök till tolkning av Dahlströms senaste båda romaner är just bara försök – rätt grovhuggna sådana, som i ett pussel med bara sex bitar. Men jag är övertygad om att Sken är en medveten pendang till Spådom, att romanerna upprättar ett slags kommunikation med varandra.   

Nikanor Teratologen i Tidningen Kulturen:

Dahlström skrev med boken Nedkomst (1996) ett av de bästa svenska prosaverk från de senaste decennierna som jag känner till. Sken har jag tyvärr inte förmått läsa med någon nämnvärd behållning.