Japp, vilken flax att han inte begravde det här projektet, Shane Meadows, regissören som fick sitt internationella genombrott med This Is England (långfilmen 2006), och som valde att bygga vidare på berättelsen i tv-serieformat. TiE ‘86 och ‘88 har nyligen gått på svensk TV och är sevärda. TiE ‘90 spelas in just nu och kör igång på Channel 4 nästa år. Meadows har använt de extra timmarna till att utveckla berättelsen och karaktärerna, och dessutom har han iscensatt både 86:an och 88:an med rik färgpalett. Långfilmen var väl i det avseendet också smålyckad – skinheadestetiken är snygg och därmed tacksam att avbilda. I tv-serien är Dr Martenskängorna färre och skinheadsinfluenserna har fått dra sig tillbaka när rollkaraktärerna blivit äldre och börjar krocka mot vuxenliv och konventioner, diverse problem och trauman. Och mitt i detta en gedigen känsla för färgkomposition – framförallt i de omsorgsfullt utformade interiörerna som är förbaskat snygga, även när tapeterna börjar bli anskrämliga och kläderna förlorar sig i det sena åttiotalets röda slipsrike. Nedan finfina skådespelerskan Romund Hansen i tjusig mundering som en blomma bland hermelinerna i gräll pubmiljö.
En sämre presterande skådespelarensemble hade förmodligen blivit utkonkurrerade av den nästan inställsamma estetiken, men det funkar här, och trots all grannlåt förloras inte intrigerna ur sikte. Skådespelarinsatserna är utmärkta, berättelsen bra och publikfrieriet uppvägs av att man inte väjer för att skildra smärtan i det existentiella sprattlandet. Därför vill jag slå ett slag för den här skildringen av några unga individer i ett kamratgäng i 1980-talets England. Varmt, brutalt, ångestladdat och roligt.
L o g g f i g u r 