Hade Barbiedockor, feminism och kvinnfolk i musikvärlden på tapeten med systerdotter R den yngre häromdagen. Vi lyssnade på Siouxsie and the Banshees och en massa annat, som svenska Pink Champagne. Har deras plattor på vinyl, såg dem flera gånger under tidigt 80-tal. De var en smula argare än Tant Strul, vilket jag gillade. Nosar man vidare på punkscenen och tar sig till London så måste man också nämna Poly Styrene, eller Marianne Joan Elliott-Said, som hon egentligen hette. Hon föddes 1957, tre år före din mor. Som 19-åring startade hon punkbandet X-Ray Spex. Hon annonserade lite varstans efter ”Young punx who want to stick it together” – och hade snart hittat sina bandmedlemmar. Poly Styrene visste nog vad hon ville säga och hur det skulle låta för det mesta föll på plats direkt med plattan Germfree Adolescents. Det blev X-Ray Spex enda album, men låtar som Identity, Day The World Turned Day-glo och Oh Bondage, Up Yours går till punkhistorien. Hennes röst, energi och uppenbarelse likaså.
Utdrag från Wikipedia:
”As a teenager, Marianne was a ”barefoot hippie”. At age 15, she ran away from home with £3 in her pocket, and hitchhiked from one music festival to another, staying at hippie crash pads. She thought of this as a challenge to survive. The adventure ended when she stepped on a rusty nail while bathing in a stream and had to be treated for septicaemia. After seeing the Sex Pistols performance at the Pier Pavillion Hastings on 3 July 1976 (her nineteenth birthday) she thought that anyone could do what they were doing and so decided to form the punk band X-Ray Spex. She eventually became a passionate feminist and posted a blog dedicated to women’s rights and defence of women.” Mer
The Guardian beskriver henne:
”Poly Styrene herself was far from conventional, with wildly uncool wire braces on her teeth, Day-Glo stage clothes and utter determination not to conform to stereotypical notions of Barbie-doll pop pinuphood. ”There’s nothing wrong with beauty,” she said, ”but whether it’s actually helping the female cause of being equal to men, you have to judge for yourself. The band’s 1977 single became their best-known song, a blast of raucous guitars, honking saxophone and her piercing, foghorn vocals. The allusions in the lyrics to victimhood and consumerism were among Poly Styrene’s signature themes, and she threw down the opening line – ”Some people think little girls should be seen and not heard” – like a live grenade.”
Nu blir det sorgligare.. Hon gick bort i april 2011. Blev bara 53 år gammal, bröstcancer. I november 2010 spelade hon och dottern Celeste in en jullåt – Black Christmas (en av de bättre i genren) – och i videon är de så fina tillsammans att det gör ont. Inte mycket att be för. Näsduk fram. För dotterns sorg, för cancerjävelen, för människans sattyg och samlade olycka på denna jord (videon har bl.a. referens till massaker utförd av jultomte i Kalifornien 2008).
En månad innan hennes död släpptes albumet Generation Indigo som mottogs mycket väl.
L o g g f i g u r 